(Del 1 i serien hittar du här.)
Vaknade i Foskdalen vid sjutiden av ett fint regn mot tältduken. Jag hade ingen mottagning på mobilen, så jag kunde inte uppdatera mig angående vädret för dagen. Allting var väta. Regnet, de låga molnen, närheten till älven och all växtlighet fullkomligen dröp. Mina kängor från dagen innan hade inte torkat det minsta.
Till frukost åt jag kavring med mjukost, rensmak. Sedan kokade jag vatten som jag hällde på mixade havregryn blandat med blåbärssoppepulver. Jag hade gjort en portion sådant för varje morgon (recept kommer sist i den 4:e delen). Det jag behövde experimentera fram för att få grötkonsistens var hur mycket vatten jag skulle hälla på. Idag hällde jag på för mycket, så det blev som en tjock soppa. Men god och värmande.
Packade sedan ihop tältet och gav mig av genom Foskdalen upp mot dalgången mellan Hällsjövålen och Storvätteshågna. Det var ju tjärnarna kring Storbäcktjärnen som hade lockat mitt intresse. Jag använde kompassen och kartan för att försöka hitta den streckade stigen på kartan.
Jag jämförde kartan med omgivningen och började syfta mig i en riktning mot nordnordväst, och borde skära stigen någon gång. Detta hände aldrig, utan jag kom upp i dalgången, över trädgränsen, utan att ha stött på någon stig. Till slut, efter ungefär tre timmar inklusive ett par mikropauser, hade jag stretat mig fram till Storbäcktjärnen. Som var näst intill helt tom på vatten. Här hade det inte varit så mysigt att tälta i blåsten!
Men nu skingrades, eller höjdes, molnen så pass att jag kunde se mina första kalfjäll. Känslan var obeskrivlig, det var som att ha nått ett livsmål. Jag kunde inte se mig mätt på de tydliga konturerna av lågfjället och det månlika landskapet. Att det inte alls ser ut som Rapadalen, Sarek eller Kebnekajse spelade ingen som helst roll. Det här var mitt fjäll!
Det var lite spännande också att jag ju hade Storvätteshågna, Svealands högsta topp på 1204 möh, åt andra hållet. Men molnen låg så lågt att jag bara såg basen på berget. Jag hade ingen aning om hur det såg ut, hur högt det sträckte sig. Jag hade tänkt försöka hålla mig i närheten av Storvätteshågna under min vandring, för att vid tillfälle försöka mig på en topptur.
Jag vandrade på i vätan. Jag var dyngsur rakt igenom upp till knäna. Det fanns ingen stig så jag gick genom ljung och ris, banade mig fram för att hitta någonstans att slå läger. Jag hittade en plats, och fick här också mottagning på telefonen. Det visade sig att det skulle blåsa rejält det kommande dygnet, för att sedan börja regna. 20-25 sekundmeter byarna.
Den plats jag hade hittat låg dåligt till vad gällde vindriktning och det faktum att det låg i en dalgång mellan två fjäll. Tältet, ett Naturehike Cloud Up 2, hade jag testat och visste att det höll ganska bra kvalitet, men jag ville inte tälta med det i halv storm. Jag ville istället komma fram till stigen som leder ner från Storvätteshågna mot Spångkojan och där nere i skogslandet hitta en lämplig tältplats, eventuellt vid Töfsinghån.
Jag började bli rejält trött och märkte att jag hela tiden missbedömde hur långt jag färdades. När jag trott att jag vandrat 600 meter, hade jag vandrat 200 meter, och så vidare. Jag hamnade aldrig där jag trodde på kartan, utan hade alltid en lång sträcka framför mig. Jag började bli håglös och behövde riktig mat, men orkade inte tända upp spritköket och laga mat då jag kände mig manad att fortsätta och hitta en lägerplats. På vissa platser kunde det bli farligt då det var blockterräng där jag skuttade runt på hala stenar med mina 20 kg på ryggen.
Till slut nådde jag stigen. Och jag stapplade de tre kilometerna ner till Töfsinghån där det finns en låst stuga. En bit ifrån stugan finns det en liten lägerplats med eldstad och en plan yta perfekt för ett tält. Bakom stugan fanns även ett torrdass som jag kunde använda mig av och spara på spaden jag hade med mig.
Det hade tagit sju timmar att färdas vad jag uppskattar till ca 12 km. Helt utmattad och med värk i hela kroppen fick jag upp tältet och igång matlagning. Jag funderade på hur dåligt förberedd jag varit på att det verkligen är en annan sak att vandra i fjäll mot att vandra på en vanlig led eller på platten hemmavid. Jag har inga problem att knata 2 mil annars, och mitt personliga rekord ligger på 6 mil på 12 timmar när jag var med i den galna tävlingen Fotrally 2013.
När det började regna mot kvällen kröp jag ner i sovsäcken med en bok, nötter, rom, choklad och lite ölkorv. Livet var det inget fel på, men kroppen hade fått vad den tål och lite till. Nu hade jag ingen mottagning längre och visste inte hur vädret skulle bli. Min plan var en topptur dagen därpå, om vädret tillät. Jag hade ju slagit läger precis vid stigen, så det borde inte vara några problem att ta sig upp.
Vid Töfsinghån, vid Storån 11/9
Utsikt mot Hågnkläpparna. Har gått 21000 steg, kanske 10 km, i oländig terräng eller stenig och blockig stig. Såg Hällsjövålen, renar, ev. fjällripor. Gjorde en eld och torkade kängor och kläder tills regnet kom. Nu smatter mot tältduken. Klockan är 19. Lärdom: I fjällen känns allt 4 ggr längre! Gå kortare etapper.
Vandringsloggen
Fortsättning följer här.