(Del 1 i serien hittar du här. Del 2 här.)
Det regnade till och från hela den andra natten, men jag sov ganska bra. Det kändes dock ganska osäkert hur min dag och resten av fjällvandringen skulle te sig. Att bara ligga och trycka i tältet för att sedan gå till bilen, vilken nog var omkring en mil bort, kändes inte som någon vidare rolig plan. Jag kokade vatten i absiden och medan jag åt frukost drog jag upp planer för dagen.
Plan A var att göra ett försök att nå toppen av Storvätteshågna om det blev uppehåll innan kl 15. Jag behövde åtminstone fyra timmar för att ta mig upp och tillbaka ner, av vad jag kunde räkna ut. Det var 6 km upp, ca 600 höjdmeter, och 6 km tillbaka. Vid 19 börjar det bli mörkt så här års. Plan B var att annars packa ihop och ta mig till bilen redan innan mörkret.
Alla mina saker började kännas våta och kalla, och att ge sig ut i regnet kändes inte lockande. Jag hade inte energi nog att trotsa regnet och göra upp en eld. Jag hade inte tillgång till torr ved, och hade varken yxa eller såg med mig. Och enligt reglerna gäller bara nedfallna grenar som ok att elda med. Så en så stor eld som skulle kunna torka mig och mina grejer i småregnet kunde jag inte ordna helt enkelt.
Mot eftermiddagen började det lätta i molntäcket, det rörde sig snabbt och jag förstod att det blåste på bra uppe på fjället. Renar rörde sig runt mitt läger vid Töfsinghån. De höll koll på mig, och jag på dem. Ibland var de bara 20-30 meter från mitt tält. Riktigt häftiga djur!
Kl 15 tog jag beslutet att börja min vandring upp på södra Sveriges högsta berg, Storvätteshågna med 1204 meter över havet. Det var tillräckligt stabilt väder och det hade ändrat karaktär från regnigt och dimmigt till blåsigt och lite kallare och friskare. Jag kunde se tendenser till solstrålar på fjällen omkring mig till och från.
Jag packade en av min vattentäta packpåsar med lite förnödenheter. Bland annat mössa, vantar och lite färdkost. En bit paracord blev axelrem och det var otroligt inspirerande att bege sig upp för leden med endast lätt packning. Luften bodde i mina steg just då. Efter en stund mötte jag en ensam vandrare. Den första människan jag sett på två dygn!
Efter en inte alltför lång tid hade jag avverkat ungefär halva sträckan upp, och kom upp på kalfjället. Molnen låg fortfarande så lågt att jag inte såg Storvätteshågnas topp, men däremot de toppar som låg på 900-1000 möh. Molnen låg som ett lock på ca 1100 meters höjd.
Jag tog hela tiden sikte på nästa krön. Hoppades att det skulle vara det sista. När jag jobbat på så i säkert 45 minuter började jag förstå, återigen, hur mycket tuffare det är att vandra på fjäll jämfört med annars. Jag tror att jag tog ut ”sista krönet” minst fem gånger innan jag till slut, helt utmattad, kom upp bland molnen för sista kilometern mot toppen.
Det blåste enormt mycket nu när inga träd eller andra fjälltoppar skyddade mig. Jag fick mottagning på telefonen och kunde se att det i byarna blåste drygt 20 m/s. Det var ca 4 grader varmt, men med vinden kändes det som lika många minusgrader. Jag hade höstkläder och ingen bra vindjacka, bara en billig regnjacka.
Till slut nådde jag toppen. Det värkte i benen och jag förstod att jag gått på för hårt, bara tagit nån liten paus där jag egentligen bara stod stilla i 30 sekunder för att dricka vatten och hämta andan, få ner pulsen. Jag hade gått 600 meter uppåt på 6 km på 1 h 45 min.
Jag satte mig i lä bakom en stor sten för att fika. Men jag frös för mycket, klunkade lite rom och slängde i mig en Snickers innan jag började gå ner igen. Nu var jag verkligen glad att jag tagit med mig mössa, (visserligen tunna) vantar och en yllebuff för halsen. Jag kände mig ändå stark som klarat av utmaningen, och var vid gott mod, nästan lite euforisk.
Efter ett tag kom jag ner under molnen igen och det blåste inte lika isande kallt längre. Jag satte i mig resten av fikat och njöt av utsikten en stund. Jag försökte med kompassens hjälp se vilka fjälltoppar som syntes i fjärran, men det var svårare än jag trodde.
Jag kom tillbaka ner till lägret lagom till kvällning, och jag var rejält utsvulten. Gjorde Skinnarmos Carbonara och öppnade en minitetra rödvin och det var nog godaste rätten på min vandring. Det var en fin men blåsig kväll, och jag gick runt i min sköna dunjacka och njöt av omgivningarna kring lägerplatsen. Bestämde mig för att jag var nöjd och redo att dagen därpå efter frukost börja ta mig till bilen för att åka hem.
12/9 Töfsinghån
Kl 11:11 började det blåsa. Enligt prognos igår skulle vindar på upp till 22 m/s i byarna ta över efter regnet. Regnet avtar mycket riktigt. Kl 15: Topptur t. Storvätteshågna 1204 möh. 12 km t.o.r. Moln längst upp, 20 m/s, ca 4 grader. Väldigt kallt! Väl tillbaka i camp lagade jag Skinnarmos pasta carbonara. Mycket gott m ett par glas rödvin till. Vilket fantastiskt ställe. Vilken respekt för bergsbestigare jag fått dessutom.
Vandringsloggen
Fortsättning följer här.