februari 2022 – Den sista skogen

Bergbo, Lindö

I samband med att jag besökte Solviksskogens naturreservat i Kärrbo, Västerås, passade jag på att svänga förbi ett torp jag stött på i min släktforskning på min frus sida. Torpet ligger mycket vackert bakom en liten kulle i skogsbrynet med åkrar som sträcker sig ner mot en liten mälarvik någon kilometer bort. Huset är nästan helt dolt från grusvägen på andra sidan kullen. Skogen runt huset är till stor del nyavverkad, så känslan av kalhygge finns där tyvärr.

Här i Bergbo bodde min frus mormors mormor och morfar från 1915 och fram till 1940, då de båda gick bort. Då de flyttade hit fick de landa och rota sig efter att ha flackat omkring lite i trakten, något år här och något där, och innan dess i Dingtuna socken några mil västerut. Det bodde som mest ca 7-8 personer här, i det lilla huset med ett litet rum och kök. Jag vet inte om vinden varit inredd för boende, eller om det funnits ytterligare byggnader på gården. Det ser inte så ut på äldre kartor åtminstone.

Bergbo, Häradsekonomiska kartan 1905-11 (Gäddeholm)

Bergbo, eller Bergboda som det hette från början, finns med på kartor från 1800-talets mitt, och i husförhörslängderna åtminstone så tidigt som på 1700-talet. Kring Lindö gård finns ytterligare sju tillhörande småtorp och man säsongsarbetade förmodligen vid Lindö tegelbruk, förutom arbetet på lantbruket och i skogen.

Idag tycks torpstället vara övergivet och oanvänt. Det är fortfarande i relativt fint skick, och inne i köket finns ved att elda i spisen med framtaget. Mössen verkar ha haft julafton, men i övrigt är det inget som är förstört. Ett sådant här ställe skulle idag vara drömmen för många att ha som sommartorp. Hoppas att det hyrs ut eller styckas av och säljs, så att det inte bara får förfalla.

Baksidan av torpet. Äldre fruktträd står som vaktposter.

I vedboden fanns det ved för nästa person att bosätta sig i Bergbo.

Utsikt från åkern ner mot Solviksskogens naturreservat

Historiens vingslag kändes kraftiga här på den här fina platsen, vid det här fina torpet där så många liv levts. Det är inte ens 100 år sedan människor här levde på ungefär samma sätt som de hade gjort sedan medeltiden. Att äga sitt hem och sitt öde var en lyx som var få förunnad.

Men det är svårt att veta om människorna var olyckligare då. De levde ändå närmare naturen, deras sysslor var direkt kopplade till att klara sig och leva, ordna inför vintern. Det överflöd vi ser idag skapar förmodligen mer olycka än lycka, både på ett personligt och ett globalt plan.

Den här platsen har varit viktig för människor i tusentals år. En bit bort ligger fornborgen som då låg på en ö i en havsvik. Runt omkring ligger gravhögar och andra tusenåriga fornlämningar rikligt utspridda. Varje liten höjd måste varit en strategiskt viktig plats på vikingatiden och dessförinnan. Detta var viktiga färdvägar och åkrarna bördiga då de uppsteg från sjöbotten i och med landhöjningen.

Då centralt och livfullt, idag stilla och perifert.

Kokkaffe i lilla skogsbrynet 2/2 -22

Att ge sig ut i närskogen och lilla skogsbrynet för att ta en kopp eftermiddagsfika en helt vanlig VAB-onsdag i februari är vardagslyx i sin grundform. Lillkillen som bara har lite torrhosta kvar av sin förkylning dricker varm choklad och gör tummen upp som självaste Erik Normark.

Den här lilla kaffepannan för 1-2 personer kommer från norska Eagle och är väldigt trevlig. Dess platta form gör att den inte gärna välter, och den går lätt ner i en mindre ryggsäck på turen. Det går dessutom snabbt att koka upp vatten i den.

Granskottet funkar som filter och håller kaffesumpen kvar i pannan när man häller.

En kopp kokkaffe och bara njuta av eftermiddagen i den lilla gläntan mellan tre skogsskiften, det är grejer det. Det tar lite längre tid än att fika inne, men ger så mycket mer.

Kaffet är klart att drickas och elden börjar falna.

På återseende!

Minirecension: Fällkniven F1

Jag gillar knivar. Inte så att det är ett stort intresse eller att jag har en massa knivar och kan en massa om dem. Men jag har alltid gillat att tälja, och redan som barn använde jag kniv om jag var ute i skogen. Som vuxen har jag haft god nytta av standardknivar jag fått eller ärvt på något sätt. Men jag har inte haft någon egen idé om hur en kniv ska vara vid ett specifikt tillfälle. Kniv som kniv har jag väl tänkt, och jag hade tills för ett par år sedan aldrig köpt en kniv själv.

Jag har länge haft en Morakniv 2000 som standardkniv. Nu under hösten har jag inte kunnat hitta den. Jag vet inte om den glömdes kvar i Färnebofjärdens nationalpark i augusti när vi bröt upp ganska abrupt för att ge ett inkommande sällskap vår plats vid ett vindskydd. Det är sista gången jag hittar den på foton i alla fall. Jag funderade på att köpa en ersättare, och har googlat ganska mycket. Föll för en Fällkniven F1, men den var förbaskat dyr, nästan 1400 kr. Under hösten fick alla anställda i Region Västmanland ett universalpresentkort till ett värde av 1500 kr. Jag behövde inte tänka så mycket utan beställde en kniv.

Fällkniven F1 är en mycket robust kniv, men ändå i standardstorlek. Bladet är 4,5 millimeter tjockt, vilket nog nästan är dubbelt så mycket som andra knivar. Jag upplever att man vågar bända saker på ett annat sätt, det ska mycket till om bladet ska böjas eller spetsen gå av. Slidan är av ett plastmaterial och kniven sitter bra. Slidan har en liten utskjutning vid tummen som gör kniven enkel att dra ur. Spännet är lite tight, jag får ofta pilla och dra lite extra för att knäppa.

”Denna kniv är sedan 1995 flygvapnets officiella överlevnadskniv
och används också inom andra delar av det svenska försvaret.” -fallkniven.se

Baksidan av bladet är 90 grader och skarp. Det är enkelt att få fyr på tändstålet. Elden här i bakgrunden tändes med första gnistan på fuktig näver. Det tjocka knivbladet gör den inte till en optimal täljkniv, men att tälja till grillpinnar eller göra enklare uppgifter i trä funkar fint.

Kniven har en skön tyngd och är väl avvägd.

Bladet löper genom hela skaftet och lite till.

Bladet löper genom hela skaftet och ut där bak. Det innebär att man kan använda kniven som en kil, och slå med baksidan av yxan utan att skaftet skadas. Om man nu har behov av att bruka sådant övervåld. Annars är kniven perfekt för att klyva ved genom att slå på den utstickande delen av knivbladet med exempelvis ett annat vedträ. ”Batoning wood” på engelska, vet inte om det finns något uttryck på svenska. Skaftet är av ett hårt och till synes hållbart gummiaktigt material. Tillsammans med räfflingen känns den oerhört stabil i handen, även när den är fuktig eller med handskar.

Allt som allt en fantastisk kniv. För mig är den kanske inte prisvärd, eftersom jag inte tycker att jag kan lägga över tusen kronor på en kniv (som jag ju i värsta fall tappar bort). Men bortsett från priset är det överlägset den bästa friluftskniv i standardformat jag ägt eller ens använt. En vän för livet?