Kokkaffe – friluftslyx
Etikett: skogen
Lasse-Maja-leden 2-3 juli 2022
Så blev det äntligen dags att gå Lasse-Maja-leden. Jag planerade att gå den redan 2014, men annat kom emellan. Leden är ca 15 km lång och går genom skogarna mellan Morskoga krog och Ösarhyttan i Ramsbergs socken, Lindesbergs kommun, i Bergslagen. Anledningen till att jag känner till leden är att man åker förbi både start och mål på väg till vårt torp, vilket ligger ca 10 km från Ösarhyttan.
Jag hade förberett mig genom att skriva ut lite kartor och material jag hittade om leden. Väl på plats, avsläppt vid Morskoga krog, fanns det fint material i form av en broschyr med texter om de platser man passerar, berättelser om Lasse-Maja, samt karta. Jag tog med mig en sådan och gav mig ner i den vackra men myggiga ravinen som inledde vandringen. Denna är också en del av rundslingan Trollstigen, vilken är en ca 1 km lång stig med utplacerade troll lite varstans.
Ett av min syften med denna dygnslånga vandring med övernattning var att testa lite ny utrustning:
- Mitt enmanstält Lanshan 1 (2021) från 3F UL.
- Vandringsstav (behövs till tältet nämnt ovan).
- USB-laddningsbar miniluftpump från Campster
- Barfota-/badskor från Fotbutiken
Ett annat syfte var att testa lättviktskonceptet ”3 för 3”, dvs att mitt tält, sovsystem och ryggsäcken väger under 3 kg sammanlagt. Jag hamnade väl något gram över detta, men kommer förmodligen under om jag skulle köra konceptet fullt ut och göra mig av med packpåsar och annat. Pga detta hade jag en gammal lagad ryggsäck jag köpte en gång för att kunna resa lite i Spanien utan att behöva checka in bagage på flyget. Det är en Quechua som rymmer 40 liter och väger lite mer än ett halvt kilo bara.
På mitt instagramkonto har jag gjort ett inlägg där jag mer i detalj beskriver vad jag har i mitt ”3 för 3”-upplägg: https://www.instagram.com/p/CemEdDaKiDB/
Efter ca 45 minuter var det dags för lunch. Det började bli eftermiddag och jag hade inte ätit sen frukost. Jag hittade en höjd med ett litet stup, där satte jag mig och började koka vatten. Jag hade med mig en liter vatten, med vetskapen att det finns flera bäckar och tjärnar på vägen, och ett vattenfilter.
Det är främst skog man går igenom. Och eftersom det inte är skyddad skog i form av naturreservat eller nationalpark så är det lite si och så med naturskogskänslan. Ett kalhygge där, granplantering där, och så ett stycke vanlig svensk granskog. Ibland går leden fram på grusvägar, och ibland på stigar mer otydliga än djurstigar. Men markeringarna leder en rätt, med något litet undantag då jag visserligen trodde att jag var på rätt väg, men såg inte till någon orange markering på ett par hundra meter. På något ställe saknade man spång att gå på, och där det väl fanns spänger var de ibland i eller bortom slutet av sin livscykel. Bäckar kunde man i alla fall alltid ta sig torrskodd över.
Det var första gången jag gick med vandringsstav. Jag tog bara med mig en, eftersom den behövdes för att resa tältet, men borde kanske tagit med mig båda två för komforten och symmetrin av två då jag väl använde staven. Jag har ett dåligt vänsterknä, det hände något med det då jag drog upp foten ur ett hål när jag gick över en mosse i våras. Det var skönt att kunna avlasta knät, speciellt i nedförsbackar eller då man skulle ta ett lite vådligt kliv där terrängen var väldigt ojämn. I slutet av vandringen hade jag fått till tekniken med staven, och kunde ha den i marken för att avlasta två steg med vänsterbenet i taget.
Efter ytterligare ett par timmar blev det dags för paus. Jag hittade först rinnande vatten att filtrera och fylla på med i Torrsjöbäcken, och sedan en enkel fiskebrygga på gungflyt vid Torrsjön där jag kokade te från sjövattnet. På andra sidan sjön var det en sommarstuga och barn badade från bryggan innan de sprang upp för grässlänten till (förmodligen, min fantasi vill så i alla fall) väntande saft och nybakta bullar. Det såg ut att vara ett riktigt paradis för sommarlovslediga barn!
Sista sträckan för dagen gick till Lilla Mjugsjön, där jag hade tänkt hitta en plats att slå upp mitt tält. Jag visste att det där fanns ett enklare vindskydd, och då brukar det finnas lite plan mark. Det visade sig stämma, men mycket mer än ett enmanstält kan man nog inte komma dit med. Marken var ojämn, lutade och hade många rötter och stenar som kikade upp.
Jag slog upp tältet, blåste upp madrassen på exakt 70 sekunder med minipumpen, fixade till det med kudde och sovsäck innan jag stängde tältet för den eventuella mygginvasionen (vilken uteblev helt pga vinden) och drog på mig badskorna och intog det 25-gradiga vattnet i Lilla Mjugsjön. Vilken nog mer är en tjärn än en sjö om ni frågar mig. Det var skönt att ha skor på sig eftersom botten bestod av en gammal bäverdamm. Pinnar kors och tvärs, och hålor av dy därunder. Att tvätta av sig dagens svett och damm är nog bland det skönaste som finns.
Efter en middag bestående av två fläskkarréskivor, en bytta potatissallad och en näve nyplockade och uppfrästa kantareller, och till det ett ålänskt honungsöl från Stallhagen, var det dags att inta tältet för lite läsning. Jag blev snabbt trött och somnade strax efter kl 22. Jag vaknade ett par gånger under natten, och det var märkligt tyst, även på morgontimmarna. Det brukar ju vara full fart på fåglar, rådjur, rävar och annat hålligång.
Tältet var till full belåtenhet. Det känns som ett riktigt kvalitetstält. Rymligt för att vara enmanstält, man kan sitta i det och klä på och av sig. Man kan dessutom ha saker bredvid sig i tältet, eller utanför i den stora absiden. Det som kan vara knixigt är att hitta exakt rätt höjd på vandringsstaven, kombinerat med hur man fäster ut tältlinorna. Kräver lite mer träning för att sitta perfekt tror jag.
På morgonen packade jag ihop allting och siktade på frukost vid Buskaboda, ungefär en halvtimmes vandring bort. Det var inte riktigt rätt plats när jag väl hade kommit dit, fanns ingenstans att sitta i den höga vegetationen. Men jag hittade ett berg med utsikt, Skenåsen, där jag fixade te, hårdbrödmackor med makrill och två kokta ägg (från egen hönsgård).
På förmiddagen kom jag så fram till ledens slutdestination, den lilla byn Ösarhyttan. Min slutdestination var dock vårt eget torp, där familjen befann sig, så jag hade ytterligare ca 10 km vandring framför mig. Denna vandring var uteslutande på långa raka grusvägar, och solen började värma ganska rejält. Jag fick stanna för lite mellanmål och bad i sjön Ösaren. Även här var badskorna perfekta. Istället för att balansera med försiktiga steg ut i vattnet kan man vada ut smidig som en valross och koncentrera sig på hur skönt det är att bada! Dock hade jag tänkt använda badskorna/barfotaskorna även som lägerskor. Men det gick inte efter att man hade badat med dem, eftersom de då var blöta och torkade inte så fort. Får ta med foppisar eller flipflops nästa gång.
Efter exakt ett dygn och två minuter sedan jag inledde vandringen var jag framme vid torpet. Jag hade gått drygt 25 km med övernattning på ganska exakt halva sträckan. Kroppen kändes lite lagom mör, men jag hade klarat mig från att förvärra knäskadan, kanske pga staven.
Jag kan definitivt rekommendera leden för den som vill vandra genom skog och informeras om gamla torpställen och annat kulturhistoriskt. Dessutom går ju Lars Larssons, eller Lasse-Majas, liv som en röd tråd genom leden. Här i dessa trakter bodde och levde han tills han hamnade på Karlstens fästning i Marstrand i 25 år. När han benådades och släpptes levde han sina sista år i Arboga.
Skogen vid trollkojan anmäld för avverkning
Ca 1 km från vårt hus ligger en enkel koja vi byggt. Den består egentligen bara av en klippskreva vi lagt granristak över. Skogen den ligger i är granskog, och marken är täckt av grön mossa så långt ögat når. Det är som en trollskog, och därav namnet på kojan.
Eftersom det är monokulturell granskog så har jag ju förstått att den står i tur att avverkas. All skog i våra trakter avverkas, i princip inget får stå kvar. Men att den skulle avverkas i närtid hade jag nog inte gissat, för det är inte jättegrova granar. Men idag såg jag att det inkommit en avverkningsanmälan den 23 mars i år.
Den del av skogen i området som är fredad, och inte är eller är i färd med att bli kalhygge, är försvinnande liten. Just nu huggs i princip all skog i Sverige ner. Det går fortare än någon faktiskt förstått, och de krafter som vill rädda våra naturskogar har hamnat rejält på efterkälken jämfört med skogsbolagslobbyn och de politiska krafterna. Tyvärr har det ju blivit ansett miljövänligt att göra biobränsle av skogen, när den egentligen behövs för att behålla biologisk mångfald och binda koldioxid.
Vår familj blir ett naturparadis fattigare, och jordklotet en kolsänka fattigare. Ett steg, en viktig bråkdel av en grad, närmare kritisk uppvärmning av vår planet. Vi behöver återställa naturskogar, inte hugga ner och elda upp fler träd och göra skogar till döda trädlösa öknar.
Ändrade planer i Färnebofjärdens nationalpark
Stugmys istället för vindskyddsäventyr
Jag tog mig upp till ett av mina absoluta favoritställen, Färnebofjärdens nationalpark. Målet var att tillbringa natten i vindskyddet vid Östaviken. Där har jag tidigare, sommaren 2020, sovit i hängmatta. Jag provianterade på Willy’s i Sala och anlände till parkeringen vid entré Öberget vad halv fem. Eller nästan, jag kom inte riktigt fram eftersom många träd blåst ner och de hade inte kunnat ploga, så jag parkerade vid vändplatsen 200 meter innan, tillsammans med två andra bilar.
Jag började vandra mot Östaviken, ca 6 km åt nordost. Underlaget var grusväg med ett snö- eller islager som smält och frusit många gånger om denna vinter. Man såg ett par nyare fotspår, och de gick i samma riktning som jag. Inga fotspår gick tillbaka. Detta är ingen rundslinga, så jag började misstänka att det var personerna från bilarna som gått där och var inne i denna del av parken samtidigt som jag. Nu var det inte så lång tid kvar till skymning, och jag mötte aldrig de andra vandrarna, vilket betydde en överhängande risk att de skulle övernatta i vindskyddet. Det finns egentligen ingen annan plats som man lagligen får övernatta på i den delen av nationalparken. Jag var inte sugen på att dela vindskydd med främlingar, så jag stannade vid en fin plats på Lindebergsmossen (grönt kryss på kartan), dels för att ta paus och göra kaffe och ta en macka, men också för att se om de skulle komma tillbaka precis för att hinna till sina bilar innan mörkret. Jag ville inte gå ytterligare 2,5 km bara för att få det bekräftat att det var upptaget, och sen ha nästan två timmars vandring tillbaka till bilen i mörkret.
Under tiden jag åt började jag fundera ut en plan B, för jag hade inte någon sådan. I vanliga fall hade jag kunnat sova var som helst, under tarpen, men i nationalparken får man bara övernatta på tältplatserna, dvs vid vindskyddet i det här fallet. Men det fanns ett till alternativ, nämligen övernattningsstugan vid Alderbäcksrör (rött kryss på kartan), där jag gick förbi på en dagsvandring till Östasjön i höstas. Jag tittade på kartan och såg att det skulle vara ungefär 3 km dit, och det skulle jag precis hinna innan mörkret. Det hade inte varit optimalt att gå på den isiga vägen/stigen med pannlampa, det var svårt nog i dagsljus att upptäcka var det kunde vara farligt att sätta ner foten, med risk för att halka. Jag packade ihop mina grejer och gav mig av tillbaka samma väg igen, för att ta nordost vid gamla Lobergskojan.
Stugan var öppen och i fint skick. Den är stängd under höstmånaderna, kanske används den som jaktstuga då. Jag hade tänkt laga maten på kaminen inne, men den visade sig vara en insats i en öppen spis, så det blev till att göra upp eld både ute och inne. Ute för mat, inne för värme då det var rått i stugan och bara 5 grader. Tyvärr diskvalificerade den här planen mig från att checka av en utenatt i mars. Stuga är stuga även om den inte är uppvärmd, och det klassas som inomhus..
När jag hade fått igång de båda brasorna så skulle jag skriva hem och berätta om mina ändrade planer. Jag hade skrivit ett SMS med mina planer under min fikapaus tidigare, men såg att det inte hade kommit iväg. Jag hade ingen mottagning på telefonen överhuvudtaget. Detta var ett problem, för min fru förväntade sig livstecken. Jag hade inte hintat någonting om att det skulle kunna bli dålig mottagning, som jag till exempel gjorde då jag var i fjällen.
Humöret gick dock uppåt igen då jag upptäckte två runda fåglar som for hit och dit i träden närmast stugan. De lät underligt, ljud jag aldrig hört förut, och så parade de sig några gånger. Jag kunde inte förstå vad det var alls, och det var för mörkt för att se tydligt hur de såg ut i detalj trots att de var 5-10 meter ifrån mig som närmast. Såg lite ut som ugglor, men lät fel och var alldeles för små tyckte jag. De tycktes bo i ett hål i stammen på en stor asp som står bredvid stugan. När jag kom hem och tittade i fågelbok och googlade så var det väldigt uppenbart att det var ett par sparvugglor. Jättekul!
Till middag blev det pepparbiff och stekt lök med potatissallad till, mycket gott. Som dryck ett rödvin på en liten miniburk, nytt för mig. Det hade väl blivit lite kallt, men gott var det. Middagen var verkligen välbehövlig, det hade gått många timmar sedan jag åt lunch.
När det började bli läggdags framåt kl 22 hade temperaturen inne stigit till omkring 15 grader, så jag fick använda min vintersovsäck som täcke mer än som sovsäck. Mitt breda liggunderlag (65 cm) passade ganska bra i nederslafen på en av de fyra platsbyggda våningssängarna, och min nya kudde var skönare än den gamla. Vid kl 4 hade det blivit kallare inne igen, och jag startade om elden och sov sedan i ett par timmar till. Allt som allt en skön natt, men inte det vindskyddsäventyr jag hade räknat med.
På morgon gjorde jag eld ute och stekte ägg, kokade kaffe och gjorde gröt. Sparvugglorna syntes åter till, och i våtmarken öster om stugan såg jag några gamla träekor som nästan blivit till natur igen. Funderade en del på varför det var båtar där, här finns ju inget öppet vatten. Men efter en titt på kartan väl hemma igen kan man se att det går en bäck här, Alderbäcken (surprise surprise..), och att den leder in i Tisjön, vidare som Tiån och ut i Dalälven. Vid högt vattenstånd kanske man kan ta sig hit med båt alltså.
Efter frukost skyndade jag mot bilen, och efter ett par kilometer fick jag mottagning på mobilen igen. Min fru hade varit ganska orolig. Detta tillsammans med en upplevelse från förra veckan då jag ramlade på en stock i skogen utan att ha mobiltäckning (skadade mig inte men kunde ha gjort det) ledde fram till beslutet att köpa en Garmin inReach MINI 2. Det är en nödsändare som använder satelliter istället för mobilmaster och har alltid mottagning. Med den kan man skicka, och ta emot, enkla meddelanden om att man är ok utan att använda mobilen. Den fungerar också som kompass och för att ta emot väderrapporter, vilket hade varit smidigt i höstas när jag inte visste om jag skulle vänta in bättre väder, eller bryta läger ändå, när jag var i fjällen och låg i tält en hel dag i regnet utan mobiltäckning.
Trots att planerna fick ändras och att jag inte kunde meddela mig med familjen så hade jag en mysig kväll, natt och morgon i Färnebofjärdens nationalpark. Jag fick pröva min nya kudde, nya vandringsstrumpor, min Trangia-flaska för bränsle till spritköket och en liten skärbräda jag länge saknat. Allt till belåtenhet. Till nästa gång ska jag ha med (förutom min inReach då) en powerbank (mobilens batteri drogs ur snabbare än vanligt genom att ständigt söka och inte hitta mobilnät), grundare och bredare tallrik än min matkåsa (svårt att skära kött och se vad man gör på botten av en hög matkåsa) och en bok att läsa. Nu i efterhand har jag tänkt på att jag borde ha läst igenom den fullskrivna gästboken i stugan. Hade nog varit roligt.
Tills vidare, ha det bra ute i naturen!
Kokkaffe i lilla skogsbrynet 2/2 -22
Att ge sig ut i närskogen och lilla skogsbrynet för att ta en kopp eftermiddagsfika en helt vanlig VAB-onsdag i februari är vardagslyx i sin grundform. Lillkillen som bara har lite torrhosta kvar av sin förkylning dricker varm choklad och gör tummen upp som självaste Erik Normark.
Den här lilla kaffepannan för 1-2 personer kommer från norska Eagle och är väldigt trevlig. Dess platta form gör att den inte gärna välter, och den går lätt ner i en mindre ryggsäck på turen. Det går dessutom snabbt att koka upp vatten i den.
En kopp kokkaffe och bara njuta av eftermiddagen i den lilla gläntan mellan tre skogsskiften, det är grejer det. Det tar lite längre tid än att fika inne, men ger så mycket mer.
På återseende!