Fjällvandring – Den sista skogen

Tre nätter i tält kring Storvätteshågna, september 2021, dag 4 av 4

(Tidigare delar: 1, 2 och 3)

Jag vaknade av att någon rörde sig utanför tältet. Jag hörde fotsteg som kom närmare och närmare. Till slut precis bakom huvudet på mig, och när någon fnös och frustade mot tältduken 50 cm från mitt huvud så for jag upp, ropade, vevade med armarna och störtade mot tältöppningen. Vem det nu var som var där utanför så for hen iväg med ett språng. När jag fick ut huvudet såg jag två snopna ungrenar stå och blänga på mig 20 meter bort i skogen. Utanför tältet fanns spåren kvar från när jag skrämde dem (eller om det var en av dem bara) och de skyndade bort. Mitt hjärta bultade, och förmodligen deras också. Tanken på björn slog mig. Tänker nu i efterhand på Jon (från YouTube-kanalen Lost Lakes) i hans film Maintaining Sanity with an Animal Outside the Tent…

Renarnas spår syns som mörka märken i marken hitom tältet.

Klockan var kvart över sju och det var en fantastisk morgon. Solen sken och den hårda blåsten från dagen innan var förvandlad till en lätt men kall bris. Utsikten över Töfsinghån var magnifik, och jag hade nu fått vara i fjällen i nästan alla typer av väder. Ja, inte snö då.

Töfsingdalens nationalpark där borta, men det får bli ett annat äventyr någon gång..

Jag började efter en slö frukost packa ihop mina saker. Känslan från igår att jag var nöjd med min vandring hängde kvar. Det kändes helt ok att åka hem, trots att jag hade en dag till på mig egentligen. Men det är skönt att komma hem och få en dags marginal innan man ska tillbaka till jobbet. Särskilt när kroppen fått jobba extremt hårt och behövde lite återhämtning. Jag hade kvar torrt ombyte så jag slapp vandra iväg blöt och kall. Ryggsäcken var betydligt lättare eftersom jag hade ätit och druckit för tre dagar samt använt den ved jag hade med mig från början.

Att få se samma miljö som dagarna innan, men nu i solsken, var fantastiskt.

Nu skulle jag ta mig tillbaka till bilen, men den här gången skulle jag vandra på en större markerad led. Inte braka fram i vildmarken eller över vindpinade fjäll. Min kropp kändes förvånansvärt stark trots de tidigare lite överdrivna strapatserna. Nu räknade jag med lugn vandring där jag bara tänkte suga åt mig de sista intrycken från min fjällvistelse som en svamp. Och jag skulle inte bli besviken.

Bron vid Spångkojan tog mig över den forsande Storån.

Storån som tillsammans med Sörälven rinner ihop i Idre och bildar Österdalälven. Resten är svensk geografilektion från mellanstadiet.

När jag kom fram till Spångkojan fattade jag vad jag hade missat all along. Polletten trillade ner och jag förstod plötsligt hela konceptet med raststugor i fjällen. Man kan alltså besöka dem för att torka sina saker och värma sig ett par timmar under sin vandring. Smart!

En våt dröm för en kall och våt vandrare.

Om jag hade lagt min rutt så att jag hade tillgång till en raststuga då och då så hade jag kunnat känna mig mindre utsatt i det dåliga vädret. Jag hade kunnat torka upp kängor, strumpor och byxor och kunnat känna mig som en lite värdigare mänsklig varelse. Samtidigt sökte jag mig ju till det vilda, lite outforskade, för att få maximal kontrast mot vardagen där hemma. Faktum är att Spångkojan ju bara ligger ca 1,5 km från mitt läger i Töfsinghån. Jag hade kunnat gå hit och elda och torka upp utan att behöva bryta lägret igår. Men nu visste jag det.

Hällsjövålen sedd från andra sidan Storån

På min vandring ner mot bilen gick jag förbi ytterligare en raststuga, Siljanskojan. Just nu planerar jag en liten minifjällvandring lite längre söderöver, Sälenfjällen eller Fulufjället, och jag har definitivt raststugorna i åtanke den här gången.

Jag tog den vänstra stigen. Den högra såg jag inte.

När jag kom tillbaka till bilen gick jag över bron igen för att se var jag hade gått fel från första början dag 1. Det visade sig att båda stigarna gick rakt fram och västerut i början. På min fjällkarta såg det ut som att fel stig skulle ta av åt vänster och att den rätta gick rakt fram. Men om man zoomar in på länskartan ser man att båda går rakt fram först, och att de sedan delar på sig.

Den felaktiga stigen vek av så svagt åt vänster att jag inte tänkte på det till en början.

Nåväl, jag vet inte om det hade varit så lyckat ändå att börja med att kliva rakt upp över fjället, eftersom sjöarna på andra sidan ändå inte var lämpliga att övernatta vid. Jag hade haft svårt att hitta en plats att slå läger där den första natten. Det var nog bra ändå att jag valde fel stig. Men inte så stabilt fjällbeteende…

Min första fjällvandring var över. Nu återstod 5 timmars hemfärd, plus ett pizzastopp i Älvdalen (traditioner ska byggas tidigt). Ulf Lundell skulle hålla mig sällskap babblandes på ur sin Vardagar 1. Allt som allt ett prima liv!

Töfsinghån måndag morgon
Grötrecept:
1 dl havregryn, mixas
2 msk blåbärssoppepulver
1 nypa salt
2-2,5 dl hett vatten
Låt dra ca 5-10 minuter
Väcktes av en nyfiken ren som nosade på tältet. Vågade inte vara säker på inte björn. Slog i duken. Längre bort stod den sedan och betade med en vän och tittade på mig.
Vandringsloggen

Tre nätter i tält kring Storvätteshågna, september 2021, dag 3 av 4

(Del 1 i serien hittar du här. Del 2 här.)

Det regnade till och från hela den andra natten, men jag sov ganska bra. Det kändes dock ganska osäkert hur min dag och resten av fjällvandringen skulle te sig. Att bara ligga och trycka i tältet för att sedan gå till bilen, vilken nog var omkring en mil bort, kändes inte som någon vidare rolig plan. Jag kokade vatten i absiden och medan jag åt frukost drog jag upp planer för dagen.

Karta, kompass och kavring med renost i tältet

Plan A var att göra ett försök att nå toppen av Storvätteshågna om det blev uppehåll innan kl 15. Jag behövde åtminstone fyra timmar för att ta mig upp och tillbaka ner, av vad jag kunde räkna ut. Det var 6 km upp, ca 600 höjdmeter, och 6 km tillbaka. Vid 19 börjar det bli mörkt så här års. Plan B var att annars packa ihop och ta mig till bilen redan innan mörkret.

Alla mina saker började kännas våta och kalla, och att ge sig ut i regnet kändes inte lockande. Jag hade inte energi nog att trotsa regnet och göra upp en eld. Jag hade inte tillgång till torr ved, och hade varken yxa eller såg med mig. Och enligt reglerna gäller bara nedfallna grenar som ok att elda med. Så en så stor eld som skulle kunna torka mig och mina grejer i småregnet kunde jag inte ordna helt enkelt.

Renar intill tältplatsen, Hågnkläpparna i bakgrunden

Mot eftermiddagen började det lätta i molntäcket, det rörde sig snabbt och jag förstod att det blåste på bra uppe på fjället. Renar rörde sig runt mitt läger vid Töfsinghån. De höll koll på mig, och jag på dem. Ibland var de bara 20-30 meter från mitt tält. Riktigt häftiga djur!

Renar vid Tålbäckens utlopp i Töfsinghån

Kl 15 tog jag beslutet att börja min vandring upp på södra Sveriges högsta berg, Storvätteshågna med 1204 meter över havet. Det var tillräckligt stabilt väder och det hade ändrat karaktär från regnigt och dimmigt till blåsigt och lite kallare och friskare. Jag kunde se tendenser till solstrålar på fjällen omkring mig till och från.

Jag packade en av min vattentäta packpåsar med lite förnödenheter. Bland annat mössa, vantar och lite färdkost. En bit paracord blev axelrem och det var otroligt inspirerande att bege sig upp för leden med endast lätt packning. Luften bodde i mina steg just då. Efter en stund mötte jag en ensam vandrare. Den första människan jag sett på två dygn!

Efter en inte alltför lång tid hade jag avverkat ungefär halva sträckan upp, och kom upp på kalfjället. Molnen låg fortfarande så lågt att jag inte såg Storvätteshågnas topp, men däremot de toppar som låg på 900-1000 möh. Molnen låg som ett lock på ca 1100 meters höjd.

På väg upp kom ett helt gäng renar. Här med Hävlingen i bakgrunden.

Jag tog hela tiden sikte på nästa krön. Hoppades att det skulle vara det sista. När jag jobbat på så i säkert 45 minuter började jag förstå, återigen, hur mycket tuffare det är att vandra på fjäll jämfört med annars. Jag tror att jag tog ut ”sista krönet” minst fem gånger innan jag till slut, helt utmattad, kom upp bland molnen för sista kilometern mot toppen.

Det blåste enormt mycket nu när inga träd eller andra fjälltoppar skyddade mig. Jag fick mottagning på telefonen och kunde se att det i byarna blåste drygt 20 m/s. Det var ca 4 grader varmt, men med vinden kändes det som lika många minusgrader. Jag hade höstkläder och ingen bra vindjacka, bara en billig regnjacka.

Toppröset på Storvätteshågna, 1204 meter över havet.

Till slut nådde jag toppen. Det värkte i benen och jag förstod att jag gått på för hårt, bara tagit nån liten paus där jag egentligen bara stod stilla i 30 sekunder för att dricka vatten och hämta andan, få ner pulsen. Jag hade gått 600 meter uppåt på 6 km på 1 h 45 min.

Min belöning på toppen blev lite energirika godsaker och en plunta rom.

Jag satte mig i lä bakom en stor sten för att fika. Men jag frös för mycket, klunkade lite rom och slängde i mig en Snickers innan jag började gå ner igen. Nu var jag verkligen glad att jag tagit med mig mössa, (visserligen tunna) vantar och en yllebuff för halsen. Jag kände mig ändå stark som klarat av utmaningen, och var vid gott mod, nästan lite euforisk.

Efter ett tag kom jag ner under molnen igen och det blåste inte lika isande kallt längre. Jag satte i mig resten av fikat och njöt av utsikten en stund. Jag försökte med kompassens hjälp se vilka fjälltoppar som syntes i fjärran, men det var svårare än jag trodde.

Jag vet inte om detta är Nipfjället, Städjan och Fjätervålen, eller om det är Vedungsfjällen.

Jag kom tillbaka ner till lägret lagom till kvällning, och jag var rejält utsvulten. Gjorde Skinnarmos Carbonara och öppnade en minitetra rödvin och det var nog godaste rätten på min vandring. Det var en fin men blåsig kväll, och jag gick runt i min sköna dunjacka och njöt av omgivningarna kring lägerplatsen. Bestämde mig för att jag var nöjd och redo att dagen därpå efter frukost börja ta mig till bilen för att åka hem.

12/9 Töfsinghån
Kl 11:11 började det blåsa. Enligt prognos igår skulle vindar på upp till 22 m/s i byarna ta över efter regnet. Regnet avtar mycket riktigt. Kl 15: Topptur t. Storvätteshågna 1204 möh. 12 km t.o.r. Moln längst upp, 20 m/s, ca 4 grader. Väldigt kallt! Väl tillbaka i camp lagade jag Skinnarmos pasta carbonara. Mycket gott m ett par glas rödvin till. Vilket fantastiskt ställe. Vilken respekt för bergsbestigare jag fått dessutom.
Vandringsloggen

Fortsättning följer här.

Tre nätter i tält kring Storvätteshågna, september 2021, dag 2 av 4

(Del 1 i serien hittar du här.)

Vaknade i Foskdalen vid sjutiden av ett fint regn mot tältduken. Jag hade ingen mottagning på mobilen, så jag kunde inte uppdatera mig angående vädret för dagen. Allting var väta. Regnet, de låga molnen, närheten till älven och all växtlighet fullkomligen dröp. Mina kängor från dagen innan hade inte torkat det minsta.

Till frukost åt jag kavring med mjukost, rensmak. Sedan kokade jag vatten som jag hällde på mixade havregryn blandat med blåbärssoppepulver. Jag hade gjort en portion sådant för varje morgon (recept kommer sist i den 4:e delen). Det jag behövde experimentera fram för att få grötkonsistens var hur mycket vatten jag skulle hälla på. Idag hällde jag på för mycket, så det blev som en tjock soppa. Men god och värmande.

Packade sedan ihop tältet och gav mig av genom Foskdalen upp mot dalgången mellan Hällsjövålen och Storvätteshågna. Det var ju tjärnarna kring Storbäcktjärnen som hade lockat mitt intresse. Jag använde kompassen och kartan för att försöka hitta den streckade stigen på kartan.

Jag jämförde kartan med omgivningen och började syfta mig i en riktning mot nordnordväst, och borde skära stigen någon gång. Detta hände aldrig, utan jag kom upp i dalgången, över trädgränsen, utan att ha stött på någon stig. Till slut, efter ungefär tre timmar inklusive ett par mikropauser, hade jag stretat mig fram till Storbäcktjärnen. Som var näst intill helt tom på vatten. Här hade det inte varit så mysigt att tälta i blåsten!

Storbäcktjärnen utan vatten. Hällsjövålen i bakgrunden.

Men nu skingrades, eller höjdes, molnen så pass att jag kunde se mina första kalfjäll. Känslan var obeskrivlig, det var som att ha nått ett livsmål. Jag kunde inte se mig mätt på de tydliga konturerna av lågfjället och det månlika landskapet. Att det inte alls ser ut som Rapadalen, Sarek eller Kebnekajse spelade ingen som helst roll. Det här var mitt fjäll!

Det var lite spännande också att jag ju hade Storvätteshågna, Svealands högsta topp på 1204 möh, åt andra hållet. Men molnen låg så lågt att jag bara såg basen på berget. Jag hade ingen aning om hur det såg ut, hur högt det sträckte sig. Jag hade tänkt försöka hålla mig i närheten av Storvätteshågna under min vandring, för att vid tillfälle försöka mig på en topptur.

Jag vandrade på i vätan. Jag var dyngsur rakt igenom upp till knäna. Det fanns ingen stig så jag gick genom ljung och ris, banade mig fram för att hitta någonstans att slå läger. Jag hittade en plats, och fick här också mottagning på telefonen. Det visade sig att det skulle blåsa rejält det kommande dygnet, för att sedan börja regna. 20-25 sekundmeter byarna.

Fantastisk fjällnatur, men svår att gå i med tung packning.

Den plats jag hade hittat låg dåligt till vad gällde vindriktning och det faktum att det låg i en dalgång mellan två fjäll. Tältet, ett Naturehike Cloud Up 2, hade jag testat och visste att det höll ganska bra kvalitet, men jag ville inte tälta med det i halv storm. Jag ville istället komma fram till stigen som leder ner från Storvätteshågna mot Spångkojan och där nere i skogslandet hitta en lämplig tältplats, eventuellt vid Töfsinghån.

Karta Storvätteshågna — Dag 2, grön sträcka, från Foskdalen till Töfsinghån, ca 12 km.

Jag började bli rejält trött och märkte att jag hela tiden missbedömde hur långt jag färdades. När jag trott att jag vandrat 600 meter, hade jag vandrat 200 meter, och så vidare. Jag hamnade aldrig där jag trodde på kartan, utan hade alltid en lång sträcka framför mig. Jag började bli håglös och behövde riktig mat, men orkade inte tända upp spritköket och laga mat då jag kände mig manad att fortsätta och hitta en lägerplats. På vissa platser kunde det bli farligt då det var blockterräng där jag skuttade runt på hala stenar med mina 20 kg på ryggen.

Molnen lättade lite och i fjärran, på andra sidan Töfsingdalens nationalpark, ”tornade” Hovden med sina 892 meter upp sig.

Till slut nådde jag stigen. Och jag stapplade de tre kilometerna ner till Töfsinghån där det finns en låst stuga. En bit ifrån stugan finns det en liten lägerplats med eldstad och en plan yta perfekt för ett tält. Bakom stugan fanns även ett torrdass som jag kunde använda mig av och spara på spaden jag hade med mig.

Det hade tagit sju timmar att färdas vad jag uppskattar till ca 12 km. Helt utmattad och med värk i hela kroppen fick jag upp tältet och igång matlagning. Jag funderade på hur dåligt förberedd jag varit på att det verkligen är en annan sak att vandra i fjäll mot att vandra på en vanlig led eller på platten hemmavid. Jag har inga problem att knata 2 mil annars, och mitt personliga rekord ligger på 6 mil på 12 timmar när jag var med i den galna tävlingen Fotrally 2013.

Tält och mat är nummer ett och två vad gäller trygghet på vandring.

När det började regna mot kvällen kröp jag ner i sovsäcken med en bok, nötter, rom, choklad och lite ölkorv. Livet var det inget fel på, men kroppen hade fått vad den tål och lite till. Nu hade jag ingen mottagning längre och visste inte hur vädret skulle bli. Min plan var en topptur dagen därpå, om vädret tillät. Jag hade ju slagit läger precis vid stigen, så det borde inte vara några problem att ta sig upp.

Vid Töfsinghån, vid Storån 11/9
Utsikt mot Hågnkläpparna. Har gått 21000 steg, kanske 10 km, i oländig terräng eller stenig och blockig stig. Såg Hällsjövålen, renar, ev. fjällripor. Gjorde en eld och torkade kängor och kläder tills regnet kom. Nu smatter mot tältduken. Klockan är 19. Lärdom: I fjällen känns allt 4 ggr längre! Gå kortare etapper.
Vandringsloggen

Fortsättning följer här.

Tre nätter i tält kring Storvätteshågna, september 2021, dag 1 av 4

Fjällvandring! Min allra första!

Här tänkte jag i fyra inlägg berätta om mina upplevelser när jag i höstas för första gången var i fjällen för vandring. Jag har i min ungdom åkt utför i Sälen och någon annan anläggning en handfull gånger. That’s it vad gäller fjällupplevelser överhuvudtaget för mig fram till detta lilla äventyr, och då är jag 48 år gammal.

Som förberedelser har jag gjort några ensamvandringar med övernattning i Mellansverige de senaste åren, och utvärderat och tagit till mig av erfarenheter och misstag, skaffat utrustning vartefter och kollat olika konton på Instagram och Youtube för inspiration.

Förberedelserna

Vädret skulle bli något av en utmaning, och veckan innan avresa var jag inte hundra på var jag ville vandra. Prognoserna växlade lite men konsensus var vad vi kallar ”skitväder” på ren svenska. Det handlade om hur mycket det skulle regna, hur hårt det skulle blåsa och hur kallt det skulle vara. Till slut valde jag Långfjällets naturreservat, och skogslandet som bas. Det skulle vara regnigt den mesta tiden, med någon liten solglimt, hård blåst till och från och runt 10 grader dagtid och ner mot nollan på natten.

Det sista jag köpte var ett lite bättre isolerande och större liggunderlag (Exped SynMat UL MW), en lätt dunjacka från Haglöfs, regnskydd till min ryggsäck (Bergans 65-liters) och karta. Jag tog min varma vintersovsäck och mina tjockaste yllesockor, för jag ville absolut inte frysa.

Mat hade jag med mig för fyra dygn, men planen var att vara borta i tre. Basen var torkade måltider med många kalorier. Sedan bröd, mjukost, snacks, pulversoppor, choklad och proteinbars. Godis, ölkorv, ett par öl, vin och en liten plunta rom fanns också med, för att lyxa till det eller kunna ge sig själv en belöning efter någon extra utmanande strapats. Jag hade aldrig testat frystorkad mat förut, så det skulle bli spännande att se hur det smakade. Köpte lite olika smaker och fabrikat.

Första dagens vandring

Jag kom fram till Långfjällets naturreservat (andra sidan Storvätteshågna från Grövelsjön sett) sen eftermiddag. Min plan var att från parkeringen norr om Hällsjön (högra delen av den gulmarkerade sträckan) vandra rakt västerut (lilla streckade linjen) och ta mig stiglöst över Hällsjövålen till de små sjöarna (Storbäcktjärnen m.fl.) som ligger mellan Hällsjövålen och Storvätteshågna. Den planen sprack då jag helt enkelt följde fel stig. Jag märkte med kompassen att jag inte riktigt tog mig rakt västerut, utan snarare åt sydväst. Jag märkte också att jag gick mer på skrå än jag borde. Min stig skulle ju gå rakt upp. Efter någon kilometer förstod jag att jag behövde tänka om och sjösätta Plan B. Det var att ta mig till Foskdalen och leta efter någonstans att slå upp tältet för natten.

Vädret var ok. Det var dimmigt, disigt eller lågt liggande moln. Så jag såg aldrig några fjälltoppar, eller egentligen någonting på längre avstånd överhuvudtaget. Men det regnade inte och det var inte särskilt blåsigt. Första etappen gick enbart genom skog, men väldigt fin och orörd sådan. Jag hade inte sett några renar på vägen upp, men plötsligt i skogen hörde jag något som prasslade och lät en bit bort.

Det var en stor hjord renar, och jag stannade och betraktade dem medan de åt från marken och helt enkelt gjorde sin rengrej. Det var första gången i mitt liv jag stött på renar i det vilda, och med de lågt liggande molnen som intog skogen var det en riktigt magisk upplevelse. Tyvärr var jag nu tvungen att börja skynda på, för det började mörkna alltmer. Jag hade ingen aning om var jag skulle slå läger. Jag hittade några platser som jag inte riktigt blev nöjd med. Antingen sluttade det för mycket, eller så var det för blött. Jag snabbade på stegen och nådde till slut den lilla glesa byn Foskdalen. En bit ifrån husen hittade jag en liten bit plan mark bredvid ån Foskan. Där slog jag upp mitt tält i halvmörkret och gjorde sedan mat på mitt lilla spritkök.

En av de finaste stunderna när man är ute och vandrar med övernattning i naturen är när man fått upp lägret och kan sätta sig ner och bara ta in platsen och se tillbaka på dagens händelser. När man suttit där ett tag och återhämtat sig så börjar morgondagens planer att dras upp, kanske tar man fram kartan. Det är ofta här jag tar fram min lilla loggbok och skriver och eventuellt ritar något från dagen.

Det tycks inte bo någon i husen i byn. Det går ingen väg hit, och min gissning är att husen kanske används som sommarstugor alternativt jaktstugor, om de används alls. Men de såg inte ut att förfalla. En väldigt fin plats, man undrar hur livet här såg ut då det begav sig och folk levde sina liv här. Det är lätt att romantisera, men det var säkert rätt tufft.

Höstfärger i närheten av Blodigeltjärnen

Efter en lång dag somnade jag ganska omgående efter en stunds deckarläsning. Jag hade börjat åka hemifrån Västerås på morgonen, fem timmars bilkörning främst längs Österdalälven, och bara stannat för en pizza i Älvdalen. Direkt vid ankomst var det bara att snöra på sig Lundhagskängorna och vandra på med den rätt tunga ryggsäcken, tror den vägde över 20 kg. Det var väl tyvärr på grund av den lite stressade känslan jag inte var observant nog i början för att upptäcka att jag valde fel stig.

Foskdalen, vid Foskan 2021-09-10 kl 21
Tog fel stig, gick rakt söderut istället för västerut efter bron vid bilen #facepalm. Såg vita renar i skogen. Tältar vid forsande å, har ätit kebabgryta och druckit en estnisk IPA. Är så nöjd med Exped SynMat! Mulet väder med låga moln. Ej sett ngt fjäll än.
Vandringsloggen

Fortsättning följer här.