vandring – Den sista skogen

Lasse-Maja-leden 2-3 juli 2022

Så blev det äntligen dags att gå Lasse-Maja-leden. Jag planerade att gå den redan 2014, men annat kom emellan. Leden är ca 15 km lång och går genom skogarna mellan Morskoga krog och Ösarhyttan i Ramsbergs socken, Lindesbergs kommun, i Bergslagen. Anledningen till att jag känner till leden är att man åker förbi både start och mål på väg till vårt torp, vilket ligger ca 10 km från Ösarhyttan.

Jag hade förberett mig genom att skriva ut lite kartor och material jag hittade om leden. Väl på plats, avsläppt vid Morskoga krog, fanns det fint material i form av en broschyr med texter om de platser man passerar, berättelser om Lasse-Maja, samt karta. Jag tog med mig en sådan och gav mig ner i den vackra men myggiga ravinen som inledde vandringen. Denna är också en del av rundslingan Trollstigen, vilken är en ca 1 km lång stig med utplacerade troll lite varstans.

Röbergstjärnsbäcken och Lasse-Maja-leden med orange markering.

Ett av min syften med denna dygnslånga vandring med övernattning var att testa lite ny utrustning:

Mitt enmanstält Lanshan 1 (2021) från 3F UL.
Vandringsstav (behövs till tältet nämnt ovan).
USB-laddningsbar miniluftpump från Campster
Barfota-/badskor från Fotbutiken

Ett annat syfte var att testa lättviktskonceptet ”3 för 3”, dvs att mitt tält, sovsystem och ryggsäcken väger under 3 kg sammanlagt. Jag hamnade väl något gram över detta, men kommer förmodligen under om jag skulle köra konceptet fullt ut och göra mig av med packpåsar och annat. Pga detta hade jag en gammal lagad ryggsäck jag köpte en gång för att kunna resa lite i Spanien utan att behöva checka in bagage på flyget. Det är en Quechua som rymmer 40 liter och väger lite mer än ett halvt kilo bara.

På mitt instagramkonto har jag gjort ett inlägg där jag mer i detalj beskriver vad jag har i mitt ”3 för 3”-upplägg: https://www.instagram.com/p/CemEdDaKiDB/

Efter ca 45 minuter var det dags för lunch. Det började bli eftermiddag och jag hade inte ätit sen frukost. Jag hittade en höjd med ett litet stup, där satte jag mig och började koka vatten. Jag hade med mig en liter vatten, med vetskapen att det finns flera bäckar och tjärnar på vägen, och ett vattenfilter.

Det är främst skog man går igenom. Och eftersom det inte är skyddad skog i form av naturreservat eller nationalpark så är det lite si och så med naturskogskänslan. Ett kalhygge där, granplantering där, och så ett stycke vanlig svensk granskog. Ibland går leden fram på grusvägar, och ibland på stigar mer otydliga än djurstigar. Men markeringarna leder en rätt, med något litet undantag då jag visserligen trodde att jag var på rätt väg, men såg inte till någon orange markering på ett par hundra meter. På något ställe saknade man spång att gå på, och där det väl fanns spänger var de ibland i eller bortom slutet av sin livscykel. Bäckar kunde man i alla fall alltid ta sig torrskodd över.

Det var första gången jag gick med vandringsstav. Jag tog bara med mig en, eftersom den behövdes för att resa tältet, men borde kanske tagit med mig båda två för komforten och symmetrin av två då jag väl använde staven. Jag har ett dåligt vänsterknä, det hände något med det då jag drog upp foten ur ett hål när jag gick över en mosse i våras. Det var skönt att kunna avlasta knät, speciellt i nedförsbackar eller då man skulle ta ett lite vådligt kliv där terrängen var väldigt ojämn. I slutet av vandringen hade jag fått till tekniken med staven, och kunde ha den i marken för att avlasta två steg med vänsterbenet i taget.

Efter ytterligare ett par timmar blev det dags för paus. Jag hittade först rinnande vatten att filtrera och fylla på med i Torrsjöbäcken, och sedan en enkel fiskebrygga på gungflyt vid Torrsjön där jag kokade te från sjövattnet. På andra sidan sjön var det en sommarstuga och barn badade från bryggan innan de sprang upp för grässlänten till (förmodligen, min fantasi vill så i alla fall) väntande saft och nybakta bullar. Det såg ut att vara ett riktigt paradis för sommarlovslediga barn!

Sista sträckan för dagen gick till Lilla Mjugsjön, där jag hade tänkt hitta en plats att slå upp mitt tält. Jag visste att det där fanns ett enklare vindskydd, och då brukar det finnas lite plan mark. Det visade sig stämma, men mycket mer än ett enmanstält kan man nog inte komma dit med. Marken var ojämn, lutade och hade många rötter och stenar som kikade upp.

Lanshan 1 (2021) inför premiärnatten. Tältet väger ca 1 kg med tältspik och extra markduk.

Jag slog upp tältet, blåste upp madrassen på exakt 70 sekunder med minipumpen, fixade till det med kudde och sovsäck innan jag stängde tältet för den eventuella mygginvasionen (vilken uteblev helt pga vinden) och drog på mig badskorna och intog det 25-gradiga vattnet i Lilla Mjugsjön. Vilken nog mer är en tjärn än en sjö om ni frågar mig. Det var skönt att ha skor på sig eftersom botten bestod av en gammal bäverdamm. Pinnar kors och tvärs, och hålor av dy därunder. Att tvätta av sig dagens svett och damm är nog bland det skönaste som finns.

Efter en middag bestående av två fläskkarréskivor, en bytta potatissallad och en näve nyplockade och uppfrästa kantareller, och till det ett ålänskt honungsöl från Stallhagen, var det dags att inta tältet för lite läsning. Jag blev snabbt trött och somnade strax efter kl 22. Jag vaknade ett par gånger under natten, och det var märkligt tyst, även på morgontimmarna. Det brukar ju vara full fart på fåglar, rådjur, rävar och annat hålligång.

Tältet var till full belåtenhet. Det känns som ett riktigt kvalitetstält. Rymligt för att vara enmanstält, man kan sitta i det och klä på och av sig. Man kan dessutom ha saker bredvid sig i tältet, eller utanför i den stora absiden. Det som kan vara knixigt är att hitta exakt rätt höjd på vandringsstaven, kombinerat med hur man fäster ut tältlinorna. Kräver lite mer träning för att sitta perfekt tror jag.

På morgonen packade jag ihop allting och siktade på frukost vid Buskaboda, ungefär en halvtimmes vandring bort. Det var inte riktigt rätt plats när jag väl hade kommit dit, fanns ingenstans att sitta i den höga vegetationen. Men jag hittade ett berg med utsikt, Skenåsen, där jag fixade te, hårdbrödmackor med makrill och två kokta ägg (från egen hönsgård).

På förmiddagen kom jag så fram till ledens slutdestination, den lilla byn Ösarhyttan. Min slutdestination var dock vårt eget torp, där familjen befann sig, så jag hade ytterligare ca 10 km vandring framför mig. Denna vandring var uteslutande på långa raka grusvägar, och solen började värma ganska rejält. Jag fick stanna för lite mellanmål och bad i sjön Ösaren. Även här var badskorna perfekta. Istället för att balansera med försiktiga steg ut i vattnet kan man vada ut smidig som en valross och koncentrera sig på hur skönt det är att bada! Dock hade jag tänkt använda badskorna/barfotaskorna även som lägerskor. Men det gick inte efter att man hade badat med dem, eftersom de då var blöta och torkade inte så fort. Får ta med foppisar eller flipflops nästa gång.

Efter exakt ett dygn och två minuter sedan jag inledde vandringen var jag framme vid torpet. Jag hade gått drygt 25 km med övernattning på ganska exakt halva sträckan. Kroppen kändes lite lagom mör, men jag hade klarat mig från att förvärra knäskadan, kanske pga staven.

Jag kan definitivt rekommendera leden för den som vill vandra genom skog och informeras om gamla torpställen och annat kulturhistoriskt. Dessutom går ju Lars Larssons, eller Lasse-Majas, liv som en röd tråd genom leden. Här i dessa trakter bodde och levde han tills han hamnade på Karlstens fästning i Marstrand i 25 år. När han benådades och släpptes levde han sina sista år i Arboga.

Miniäventyr och övernattning vid Rudtjärnen

Kristi himmelsfärdshelgen bjöd på lite vandring med övernattning i tält. Jag hade svårt att bestämma mig för var jag ville bege mig för detta äventyr, och det var inte förrän strax innan jag åkte från jobbet på onsdagseftermiddagen som jag bestämde mig för skogen, myrarna och vattnen i och kring Stora Flytens naturreservat i Västmanland. Reservatet ligger i anslutning till Ekopark Färna mellan Ramnäs och Skinnskatteberg, nära Gunnilbo kyrka.

Jag hade packat redan kvällen innan, och valt att ta med mig tält, minimalistiskt kök och kokutrustning samt lite spartansk mat i form av en påse Varma Koppens räksoppa och en burk blåmusslor. Jag hade även valt att ta min sommarsovsäck. Jag har problem med ett knä och försökte hålla vikten nere på packningen, särskilt som jag inte visste om jag skulle behöva snubbla fram i stiglös terräng.

Avlångmossen i Stora Flytens naturreservat. Rudtjärnsberget tornar upp sig åt höger.

Jag parkerade bilen och gick vidare längs skogsvägen in i reservatet. Vägen blev till en körväg för skogsmaskiner, med djupa spår. Jag hade sett ut Rudtjärnen och höjderna runtom den. Jag tänkte att antingen strandkanten eller toppen på Rudtjärnsberget borde passa för att slå upp ett tält. Efter ungefär en kilometer brakade jag ut i terrängen i önskad riktning. Först hamnade jag på fel berg, det var urberg med ett tjockt täcke av fönsterlav och andra lavar. Här ville jag inte sätta upp ett tält. Så jag gick ner för berget, och rundade tjärnen. Här var det blött och marken var bara ett gungfly. Det var myrmark med tallskog.

När jag rundat tjärnen, och hunnit skrämma en örn (oklart vilken art) på flykten, så gick jag upp på rätt berg. Det var uppvuxen tallskog, och en bit bort mot den västra änden av bergsryggen tornade ett av de största flyttblock jag sett upp sig, som ditplacerat av en jätte. Nedanför blocket fanns det en liten plan yta, precis lagom stor för att klämma in ett tält. Och marktäcket var tillräckligt tjock för att kunna trycka ner tältpinnarna. Öppningen kunde vridas så att jag hade utsikt ner mot tjärnen inifrån tältet när jag låg med huvudet längst in.

Det gäller att planera så att tältöppningen är i en riktning som optimerar utsikten!

Efter att jag fått upp tältet var det dags för matlagning och ett glas rött. Jag älskar känslan av att vara färdig med att få upp lägret, och det är dags för mat och dryck och allmänt njuteri. Jag ångrade lite att jag bara tagit med pulversoppa och konserv. Jag hade blivit hungrig och en rejäl köttbit eller en hamburgare hade suttit fint. Men allt smakar ju som gourmetmat när man är utomhus, så det funkade ändå. Jag hade dessutom en rejält tilltagen portion rabarberpaj och vaniljsås med mig till efterrätt!

Räk- och musselsoppa samt ett glas rödtjut, inte alls illa!

Efter middagen blev det en liten upptäcktsfärd, och bara 50 meter från mitt läger fanns det en riktig lägerplats med eldstad och stockar att sitta på. Jag orkade inte ordna med brasa och så, så jag sparar det i minnet till en annan gång.

Nere på tjärnens yta fanns en del sjöfågel, och åt två olika håll i skogen runtom mig hördes ideligen två konkurrerande gökar. De körde sitt koko i kanon. Till slut kom de så nära varandra att de rök ihop, då lät de mer som nötskrikor än gökar. Efter den dusten tog de avstånd från varandra igen och fortsatte med sin stäm- eller växelsång. (Eller var det ett kärlekspar?) Härlig kvällsunderhållning!

Jag sov bra under natten. Comforttempen på +8 grader för sovsäcken räckte precis tillsammans med en sovsäcksliner i siden. Det var +6 grader under natten. Jag har köpt en termometer med bluetooth så att man kan se hur temperaturen och luftfuktigheten varit under natten. Lättare att utvärdera hur kläder och utrustning funkar vid olika temperaturer och luftfuktighet.

Börjar även få till det där med att somna om snabbt när man vaknar och vänder på sig. Även den kritiska tiden vid tre-fyra när fåglarna och solen väcker en lyckades jag ignorera och somna om från. Bortåt åtta gick jag upp och gjorde frukost, för vid 10-snåret skulle det börja regna (vilket det också gjorde kl 10:07, precis då jag kom tillbaka till bilen..). Jag upptäckte på väg till bilen är det faktiskt fanns en stig. Bara 900 meter.

Jag kan rekommendera den här platsen, både för övernattning och utflykt över dagen. I närheten, på bergets östra sida, finns det dessutom ett system av grottor, Rudtjärnsgrottorna. Jag hann dock inte besöka dessa vid det här tillfället, och jag tror inte mitt knä gillar att åla i trånga grottor heller för den delen.

Ändrade planer i Färnebofjärdens nationalpark

Stugmys istället för vindskyddsäventyr

Jag tog mig upp till ett av mina absoluta favoritställen, Färnebofjärdens nationalpark. Målet var att tillbringa natten i vindskyddet vid Östaviken. Där har jag tidigare, sommaren 2020, sovit i hängmatta. Jag provianterade på Willy’s i Sala och anlände till parkeringen vid entré Öberget vad halv fem. Eller nästan, jag kom inte riktigt fram eftersom många träd blåst ner och de hade inte kunnat ploga, så jag parkerade vid vändplatsen 200 meter innan, tillsammans med två andra bilar.

Karta över södra delen av nationalparken. Parkerade vid det lila krysset. Målet var vindskyddet vid det rosa krysset vid Östaviken.

Jag började vandra mot Östaviken, ca 6 km åt nordost. Underlaget var grusväg med ett snö- eller islager som smält och frusit många gånger om denna vinter. Man såg ett par nyare fotspår, och de gick i samma riktning som jag. Inga fotspår gick tillbaka. Detta är ingen rundslinga, så jag började misstänka att det var personerna från bilarna som gått där och var inne i denna del av parken samtidigt som jag. Nu var det inte så lång tid kvar till skymning, och jag mötte aldrig de andra vandrarna, vilket betydde en överhängande risk att de skulle övernatta i vindskyddet. Det finns egentligen ingen annan plats som man lagligen får övernatta på i den delen av nationalparken. Jag var inte sugen på att dela vindskydd med främlingar, så jag stannade vid en fin plats på Lindebergsmossen (grönt kryss på kartan), dels för att ta paus och göra kaffe och ta en macka, men också för att se om de skulle komma tillbaka precis för att hinna till sina bilar innan mörkret. Jag ville inte gå ytterligare 2,5 km bara för att få det bekräftat att det var upptaget, och sen ha nästan två timmars vandring tillbaka till bilen i mörkret.

Kokkaffe, en macka med viltost och så några korvslantar.

Under tiden jag åt började jag fundera ut en plan B, för jag hade inte någon sådan. I vanliga fall hade jag kunnat sova var som helst, under tarpen, men i nationalparken får man bara övernatta på tältplatserna, dvs vid vindskyddet i det här fallet. Men det fanns ett till alternativ, nämligen övernattningsstugan vid Alderbäcksrör (rött kryss på kartan), där jag gick förbi på en dagsvandring till Östasjön i höstas. Jag tittade på kartan och såg att det skulle vara ungefär 3 km dit, och det skulle jag precis hinna innan mörkret. Det hade inte varit optimalt att gå på den isiga vägen/stigen med pannlampa, det var svårt nog i dagsljus att upptäcka var det kunde vara farligt att sätta ner foten, med risk för att halka. Jag packade ihop mina grejer och gav mig av tillbaka samma väg igen, för att ta nordost vid gamla Lobergskojan.

Plan B, Alderbäcksrör istället för Östaviken.

Stugan var öppen och i fint skick. Den är stängd under höstmånaderna, kanske används den som jaktstuga då. Jag hade tänkt laga maten på kaminen inne, men den visade sig vara en insats i en öppen spis, så det blev till att göra upp eld både ute och inne. Ute för mat, inne för värme då det var rått i stugan och bara 5 grader. Tyvärr diskvalificerade den här planen mig från att checka av en utenatt i mars. Stuga är stuga även om den inte är uppvärmd, och det klassas som inomhus..

När jag hade fått igång de båda brasorna så skulle jag skriva hem och berätta om mina ändrade planer. Jag hade skrivit ett SMS med mina planer under min fikapaus tidigare, men såg att det inte hade kommit iväg. Jag hade ingen mottagning på telefonen överhuvudtaget. Detta var ett problem, för min fru förväntade sig livstecken. Jag hade inte hintat någonting om att det skulle kunna bli dålig mottagning, som jag till exempel gjorde då jag var i fjällen.

Den ena av två sparvugglor som häckade och parade sig på platsen.

Humöret gick dock uppåt igen då jag upptäckte två runda fåglar som for hit och dit i träden närmast stugan. De lät underligt, ljud jag aldrig hört förut, och så parade de sig några gånger. Jag kunde inte förstå vad det var alls, och det var för mörkt för att se tydligt hur de såg ut i detalj trots att de var 5-10 meter ifrån mig som närmast. Såg lite ut som ugglor, men lät fel och var alldeles för små tyckte jag. De tycktes bo i ett hål i stammen på en stor asp som står bredvid stugan. När jag kom hem och tittade i fågelbok och googlade så var det väldigt uppenbart att det var ett par sparvugglor. Jättekul!

Till middag blev det pepparbiff och stekt lök med potatissallad till, mycket gott. Som dryck ett rödvin på en liten miniburk, nytt för mig. Det hade väl blivit lite kallt, men gott var det. Middagen var verkligen välbehövlig, det hade gått många timmar sedan jag åt lunch.

När det började bli läggdags framåt kl 22 hade temperaturen inne stigit till omkring 15 grader, så jag fick använda min vintersovsäck som täcke mer än som sovsäck. Mitt breda liggunderlag (65 cm) passade ganska bra i nederslafen på en av de fyra platsbyggda våningssängarna, och min nya kudde var skönare än den gamla. Vid kl 4 hade det blivit kallare inne igen, och jag startade om elden och sov sedan i ett par timmar till. Allt som allt en skön natt, men inte det vindskyddsäventyr jag hade räknat med.

Intill stugan ligger det ett par gamla båtar. Här är aktern på en av dem.

På morgon gjorde jag eld ute och stekte ägg, kokade kaffe och gjorde gröt. Sparvugglorna syntes åter till, och i våtmarken öster om stugan såg jag några gamla träekor som nästan blivit till natur igen. Funderade en del på varför det var båtar där, här finns ju inget öppet vatten. Men efter en titt på kartan väl hemma igen kan man se att det går en bäck här, Alderbäcken (surprise surprise..), och att den leder in i Tisjön, vidare som Tiån och ut i Dalälven. Vid högt vattenstånd kanske man kan ta sig hit med båt alltså.

Härlig granskog på östra sidan om stugan.

Efter frukost skyndade jag mot bilen, och efter ett par kilometer fick jag mottagning på mobilen igen. Min fru hade varit ganska orolig. Detta tillsammans med en upplevelse från förra veckan då jag ramlade på en stock i skogen utan att ha mobiltäckning (skadade mig inte men kunde ha gjort det) ledde fram till beslutet att köpa en Garmin inReach MINI 2. Det är en nödsändare som använder satelliter istället för mobilmaster och har alltid mottagning. Med den kan man skicka, och ta emot, enkla meddelanden om att man är ok utan att använda mobilen. Den fungerar också som kompass och för att ta emot väderrapporter, vilket hade varit smidigt i höstas när jag inte visste om jag skulle vänta in bättre väder, eller bryta läger ändå, när jag var i fjällen och låg i tält en hel dag i regnet utan mobiltäckning.

Trots att planerna fick ändras och att jag inte kunde meddela mig med familjen så hade jag en mysig kväll, natt och morgon i Färnebofjärdens nationalpark. Jag fick pröva min nya kudde, nya vandringsstrumpor, min Trangia-flaska för bränsle till spritköket och en liten skärbräda jag länge saknat. Allt till belåtenhet. Till nästa gång ska jag ha med (förutom min inReach då) en powerbank (mobilens batteri drogs ur snabbare än vanligt genom att ständigt söka och inte hitta mobilnät), grundare och bredare tallrik än min matkåsa (svårt att skära kött och se vad man gör på botten av en hög matkåsa) och en bok att läsa. Nu i efterhand har jag tänkt på att jag borde ha läst igenom den fullskrivna gästboken i stugan. Hade nog varit roligt.

Tills vidare, ha det bra ute i naturen!

Tre nätter i tält kring Storvätteshågna, september 2021, dag 4 av 4

(Tidigare delar: 1, 2 och 3)

Jag vaknade av att någon rörde sig utanför tältet. Jag hörde fotsteg som kom närmare och närmare. Till slut precis bakom huvudet på mig, och när någon fnös och frustade mot tältduken 50 cm från mitt huvud så for jag upp, ropade, vevade med armarna och störtade mot tältöppningen. Vem det nu var som var där utanför så for hen iväg med ett språng. När jag fick ut huvudet såg jag två snopna ungrenar stå och blänga på mig 20 meter bort i skogen. Utanför tältet fanns spåren kvar från när jag skrämde dem (eller om det var en av dem bara) och de skyndade bort. Mitt hjärta bultade, och förmodligen deras också. Tanken på björn slog mig. Tänker nu i efterhand på Jon (från YouTube-kanalen Lost Lakes) i hans film Maintaining Sanity with an Animal Outside the Tent…

Renarnas spår syns som mörka märken i marken hitom tältet.

Klockan var kvart över sju och det var en fantastisk morgon. Solen sken och den hårda blåsten från dagen innan var förvandlad till en lätt men kall bris. Utsikten över Töfsinghån var magnifik, och jag hade nu fått vara i fjällen i nästan alla typer av väder. Ja, inte snö då.

Töfsingdalens nationalpark där borta, men det får bli ett annat äventyr någon gång..

Jag började efter en slö frukost packa ihop mina saker. Känslan från igår att jag var nöjd med min vandring hängde kvar. Det kändes helt ok att åka hem, trots att jag hade en dag till på mig egentligen. Men det är skönt att komma hem och få en dags marginal innan man ska tillbaka till jobbet. Särskilt när kroppen fått jobba extremt hårt och behövde lite återhämtning. Jag hade kvar torrt ombyte så jag slapp vandra iväg blöt och kall. Ryggsäcken var betydligt lättare eftersom jag hade ätit och druckit för tre dagar samt använt den ved jag hade med mig från början.

Att få se samma miljö som dagarna innan, men nu i solsken, var fantastiskt.

Nu skulle jag ta mig tillbaka till bilen, men den här gången skulle jag vandra på en större markerad led. Inte braka fram i vildmarken eller över vindpinade fjäll. Min kropp kändes förvånansvärt stark trots de tidigare lite överdrivna strapatserna. Nu räknade jag med lugn vandring där jag bara tänkte suga åt mig de sista intrycken från min fjällvistelse som en svamp. Och jag skulle inte bli besviken.

Bron vid Spångkojan tog mig över den forsande Storån.

Storån som tillsammans med Sörälven rinner ihop i Idre och bildar Österdalälven. Resten är svensk geografilektion från mellanstadiet.

När jag kom fram till Spångkojan fattade jag vad jag hade missat all along. Polletten trillade ner och jag förstod plötsligt hela konceptet med raststugor i fjällen. Man kan alltså besöka dem för att torka sina saker och värma sig ett par timmar under sin vandring. Smart!

En våt dröm för en kall och våt vandrare.

Om jag hade lagt min rutt så att jag hade tillgång till en raststuga då och då så hade jag kunnat känna mig mindre utsatt i det dåliga vädret. Jag hade kunnat torka upp kängor, strumpor och byxor och kunnat känna mig som en lite värdigare mänsklig varelse. Samtidigt sökte jag mig ju till det vilda, lite outforskade, för att få maximal kontrast mot vardagen där hemma. Faktum är att Spångkojan ju bara ligger ca 1,5 km från mitt läger i Töfsinghån. Jag hade kunnat gå hit och elda och torka upp utan att behöva bryta lägret igår. Men nu visste jag det.

Hällsjövålen sedd från andra sidan Storån

På min vandring ner mot bilen gick jag förbi ytterligare en raststuga, Siljanskojan. Just nu planerar jag en liten minifjällvandring lite längre söderöver, Sälenfjällen eller Fulufjället, och jag har definitivt raststugorna i åtanke den här gången.

Jag tog den vänstra stigen. Den högra såg jag inte.

När jag kom tillbaka till bilen gick jag över bron igen för att se var jag hade gått fel från första början dag 1. Det visade sig att båda stigarna gick rakt fram och västerut i början. På min fjällkarta såg det ut som att fel stig skulle ta av åt vänster och att den rätta gick rakt fram. Men om man zoomar in på länskartan ser man att båda går rakt fram först, och att de sedan delar på sig.

Den felaktiga stigen vek av så svagt åt vänster att jag inte tänkte på det till en början.

Nåväl, jag vet inte om det hade varit så lyckat ändå att börja med att kliva rakt upp över fjället, eftersom sjöarna på andra sidan ändå inte var lämpliga att övernatta vid. Jag hade haft svårt att hitta en plats att slå läger där den första natten. Det var nog bra ändå att jag valde fel stig. Men inte så stabilt fjällbeteende…

Min första fjällvandring var över. Nu återstod 5 timmars hemfärd, plus ett pizzastopp i Älvdalen (traditioner ska byggas tidigt). Ulf Lundell skulle hålla mig sällskap babblandes på ur sin Vardagar 1. Allt som allt ett prima liv!

Töfsinghån måndag morgon
Grötrecept:
1 dl havregryn, mixas
2 msk blåbärssoppepulver
1 nypa salt
2-2,5 dl hett vatten
Låt dra ca 5-10 minuter
Väcktes av en nyfiken ren som nosade på tältet. Vågade inte vara säker på inte björn. Slog i duken. Längre bort stod den sedan och betade med en vän och tittade på mig.
Vandringsloggen

Tre nätter i tält kring Storvätteshågna, september 2021, dag 3 av 4

(Del 1 i serien hittar du här. Del 2 här.)

Det regnade till och från hela den andra natten, men jag sov ganska bra. Det kändes dock ganska osäkert hur min dag och resten av fjällvandringen skulle te sig. Att bara ligga och trycka i tältet för att sedan gå till bilen, vilken nog var omkring en mil bort, kändes inte som någon vidare rolig plan. Jag kokade vatten i absiden och medan jag åt frukost drog jag upp planer för dagen.

Karta, kompass och kavring med renost i tältet

Plan A var att göra ett försök att nå toppen av Storvätteshågna om det blev uppehåll innan kl 15. Jag behövde åtminstone fyra timmar för att ta mig upp och tillbaka ner, av vad jag kunde räkna ut. Det var 6 km upp, ca 600 höjdmeter, och 6 km tillbaka. Vid 19 börjar det bli mörkt så här års. Plan B var att annars packa ihop och ta mig till bilen redan innan mörkret.

Alla mina saker började kännas våta och kalla, och att ge sig ut i regnet kändes inte lockande. Jag hade inte energi nog att trotsa regnet och göra upp en eld. Jag hade inte tillgång till torr ved, och hade varken yxa eller såg med mig. Och enligt reglerna gäller bara nedfallna grenar som ok att elda med. Så en så stor eld som skulle kunna torka mig och mina grejer i småregnet kunde jag inte ordna helt enkelt.

Renar intill tältplatsen, Hågnkläpparna i bakgrunden

Mot eftermiddagen började det lätta i molntäcket, det rörde sig snabbt och jag förstod att det blåste på bra uppe på fjället. Renar rörde sig runt mitt läger vid Töfsinghån. De höll koll på mig, och jag på dem. Ibland var de bara 20-30 meter från mitt tält. Riktigt häftiga djur!

Renar vid Tålbäckens utlopp i Töfsinghån

Kl 15 tog jag beslutet att börja min vandring upp på södra Sveriges högsta berg, Storvätteshågna med 1204 meter över havet. Det var tillräckligt stabilt väder och det hade ändrat karaktär från regnigt och dimmigt till blåsigt och lite kallare och friskare. Jag kunde se tendenser till solstrålar på fjällen omkring mig till och från.

Jag packade en av min vattentäta packpåsar med lite förnödenheter. Bland annat mössa, vantar och lite färdkost. En bit paracord blev axelrem och det var otroligt inspirerande att bege sig upp för leden med endast lätt packning. Luften bodde i mina steg just då. Efter en stund mötte jag en ensam vandrare. Den första människan jag sett på två dygn!

Efter en inte alltför lång tid hade jag avverkat ungefär halva sträckan upp, och kom upp på kalfjället. Molnen låg fortfarande så lågt att jag inte såg Storvätteshågnas topp, men däremot de toppar som låg på 900-1000 möh. Molnen låg som ett lock på ca 1100 meters höjd.

På väg upp kom ett helt gäng renar. Här med Hävlingen i bakgrunden.

Jag tog hela tiden sikte på nästa krön. Hoppades att det skulle vara det sista. När jag jobbat på så i säkert 45 minuter började jag förstå, återigen, hur mycket tuffare det är att vandra på fjäll jämfört med annars. Jag tror att jag tog ut ”sista krönet” minst fem gånger innan jag till slut, helt utmattad, kom upp bland molnen för sista kilometern mot toppen.

Det blåste enormt mycket nu när inga träd eller andra fjälltoppar skyddade mig. Jag fick mottagning på telefonen och kunde se att det i byarna blåste drygt 20 m/s. Det var ca 4 grader varmt, men med vinden kändes det som lika många minusgrader. Jag hade höstkläder och ingen bra vindjacka, bara en billig regnjacka.

Toppröset på Storvätteshågna, 1204 meter över havet.

Till slut nådde jag toppen. Det värkte i benen och jag förstod att jag gått på för hårt, bara tagit nån liten paus där jag egentligen bara stod stilla i 30 sekunder för att dricka vatten och hämta andan, få ner pulsen. Jag hade gått 600 meter uppåt på 6 km på 1 h 45 min.

Min belöning på toppen blev lite energirika godsaker och en plunta rom.

Jag satte mig i lä bakom en stor sten för att fika. Men jag frös för mycket, klunkade lite rom och slängde i mig en Snickers innan jag började gå ner igen. Nu var jag verkligen glad att jag tagit med mig mössa, (visserligen tunna) vantar och en yllebuff för halsen. Jag kände mig ändå stark som klarat av utmaningen, och var vid gott mod, nästan lite euforisk.

Efter ett tag kom jag ner under molnen igen och det blåste inte lika isande kallt längre. Jag satte i mig resten av fikat och njöt av utsikten en stund. Jag försökte med kompassens hjälp se vilka fjälltoppar som syntes i fjärran, men det var svårare än jag trodde.

Jag vet inte om detta är Nipfjället, Städjan och Fjätervålen, eller om det är Vedungsfjällen.

Jag kom tillbaka ner till lägret lagom till kvällning, och jag var rejält utsvulten. Gjorde Skinnarmos Carbonara och öppnade en minitetra rödvin och det var nog godaste rätten på min vandring. Det var en fin men blåsig kväll, och jag gick runt i min sköna dunjacka och njöt av omgivningarna kring lägerplatsen. Bestämde mig för att jag var nöjd och redo att dagen därpå efter frukost börja ta mig till bilen för att åka hem.

12/9 Töfsinghån
Kl 11:11 började det blåsa. Enligt prognos igår skulle vindar på upp till 22 m/s i byarna ta över efter regnet. Regnet avtar mycket riktigt. Kl 15: Topptur t. Storvätteshågna 1204 möh. 12 km t.o.r. Moln längst upp, 20 m/s, ca 4 grader. Väldigt kallt! Väl tillbaka i camp lagade jag Skinnarmos pasta carbonara. Mycket gott m ett par glas rödvin till. Vilket fantastiskt ställe. Vilken respekt för bergsbestigare jag fått dessutom.
Vandringsloggen

Fortsättning följer här.