Den sista skogen – Sida 2 – Den sista skogen

Ändrade planer i Färnebofjärdens nationalpark

Stugmys istället för vindskyddsäventyr

Jag tog mig upp till ett av mina absoluta favoritställen, Färnebofjärdens nationalpark. Målet var att tillbringa natten i vindskyddet vid Östaviken. Där har jag tidigare, sommaren 2020, sovit i hängmatta. Jag provianterade på Willy’s i Sala och anlände till parkeringen vid entré Öberget vad halv fem. Eller nästan, jag kom inte riktigt fram eftersom många träd blåst ner och de hade inte kunnat ploga, så jag parkerade vid vändplatsen 200 meter innan, tillsammans med två andra bilar.

Karta över södra delen av nationalparken. Parkerade vid det lila krysset. Målet var vindskyddet vid det rosa krysset vid Östaviken.

Jag började vandra mot Östaviken, ca 6 km åt nordost. Underlaget var grusväg med ett snö- eller islager som smält och frusit många gånger om denna vinter. Man såg ett par nyare fotspår, och de gick i samma riktning som jag. Inga fotspår gick tillbaka. Detta är ingen rundslinga, så jag började misstänka att det var personerna från bilarna som gått där och var inne i denna del av parken samtidigt som jag. Nu var det inte så lång tid kvar till skymning, och jag mötte aldrig de andra vandrarna, vilket betydde en överhängande risk att de skulle övernatta i vindskyddet. Det finns egentligen ingen annan plats som man lagligen får övernatta på i den delen av nationalparken. Jag var inte sugen på att dela vindskydd med främlingar, så jag stannade vid en fin plats på Lindebergsmossen (grönt kryss på kartan), dels för att ta paus och göra kaffe och ta en macka, men också för att se om de skulle komma tillbaka precis för att hinna till sina bilar innan mörkret. Jag ville inte gå ytterligare 2,5 km bara för att få det bekräftat att det var upptaget, och sen ha nästan två timmars vandring tillbaka till bilen i mörkret.

Kokkaffe, en macka med viltost och så några korvslantar.

Under tiden jag åt började jag fundera ut en plan B, för jag hade inte någon sådan. I vanliga fall hade jag kunnat sova var som helst, under tarpen, men i nationalparken får man bara övernatta på tältplatserna, dvs vid vindskyddet i det här fallet. Men det fanns ett till alternativ, nämligen övernattningsstugan vid Alderbäcksrör (rött kryss på kartan), där jag gick förbi på en dagsvandring till Östasjön i höstas. Jag tittade på kartan och såg att det skulle vara ungefär 3 km dit, och det skulle jag precis hinna innan mörkret. Det hade inte varit optimalt att gå på den isiga vägen/stigen med pannlampa, det var svårt nog i dagsljus att upptäcka var det kunde vara farligt att sätta ner foten, med risk för att halka. Jag packade ihop mina grejer och gav mig av tillbaka samma väg igen, för att ta nordost vid gamla Lobergskojan.

Plan B, Alderbäcksrör istället för Östaviken.

Stugan var öppen och i fint skick. Den är stängd under höstmånaderna, kanske används den som jaktstuga då. Jag hade tänkt laga maten på kaminen inne, men den visade sig vara en insats i en öppen spis, så det blev till att göra upp eld både ute och inne. Ute för mat, inne för värme då det var rått i stugan och bara 5 grader. Tyvärr diskvalificerade den här planen mig från att checka av en utenatt i mars. Stuga är stuga även om den inte är uppvärmd, och det klassas som inomhus..

När jag hade fått igång de båda brasorna så skulle jag skriva hem och berätta om mina ändrade planer. Jag hade skrivit ett SMS med mina planer under min fikapaus tidigare, men såg att det inte hade kommit iväg. Jag hade ingen mottagning på telefonen överhuvudtaget. Detta var ett problem, för min fru förväntade sig livstecken. Jag hade inte hintat någonting om att det skulle kunna bli dålig mottagning, som jag till exempel gjorde då jag var i fjällen.

Den ena av två sparvugglor som häckade och parade sig på platsen.

Humöret gick dock uppåt igen då jag upptäckte två runda fåglar som for hit och dit i träden närmast stugan. De lät underligt, ljud jag aldrig hört förut, och så parade de sig några gånger. Jag kunde inte förstå vad det var alls, och det var för mörkt för att se tydligt hur de såg ut i detalj trots att de var 5-10 meter ifrån mig som närmast. Såg lite ut som ugglor, men lät fel och var alldeles för små tyckte jag. De tycktes bo i ett hål i stammen på en stor asp som står bredvid stugan. När jag kom hem och tittade i fågelbok och googlade så var det väldigt uppenbart att det var ett par sparvugglor. Jättekul!

Till middag blev det pepparbiff och stekt lök med potatissallad till, mycket gott. Som dryck ett rödvin på en liten miniburk, nytt för mig. Det hade väl blivit lite kallt, men gott var det. Middagen var verkligen välbehövlig, det hade gått många timmar sedan jag åt lunch.

När det började bli läggdags framåt kl 22 hade temperaturen inne stigit till omkring 15 grader, så jag fick använda min vintersovsäck som täcke mer än som sovsäck. Mitt breda liggunderlag (65 cm) passade ganska bra i nederslafen på en av de fyra platsbyggda våningssängarna, och min nya kudde var skönare än den gamla. Vid kl 4 hade det blivit kallare inne igen, och jag startade om elden och sov sedan i ett par timmar till. Allt som allt en skön natt, men inte det vindskyddsäventyr jag hade räknat med.

Intill stugan ligger det ett par gamla båtar. Här är aktern på en av dem.

På morgon gjorde jag eld ute och stekte ägg, kokade kaffe och gjorde gröt. Sparvugglorna syntes åter till, och i våtmarken öster om stugan såg jag några gamla träekor som nästan blivit till natur igen. Funderade en del på varför det var båtar där, här finns ju inget öppet vatten. Men efter en titt på kartan väl hemma igen kan man se att det går en bäck här, Alderbäcken (surprise surprise..), och att den leder in i Tisjön, vidare som Tiån och ut i Dalälven. Vid högt vattenstånd kanske man kan ta sig hit med båt alltså.

Härlig granskog på östra sidan om stugan.

Efter frukost skyndade jag mot bilen, och efter ett par kilometer fick jag mottagning på mobilen igen. Min fru hade varit ganska orolig. Detta tillsammans med en upplevelse från förra veckan då jag ramlade på en stock i skogen utan att ha mobiltäckning (skadade mig inte men kunde ha gjort det) ledde fram till beslutet att köpa en Garmin inReach MINI 2. Det är en nödsändare som använder satelliter istället för mobilmaster och har alltid mottagning. Med den kan man skicka, och ta emot, enkla meddelanden om att man är ok utan att använda mobilen. Den fungerar också som kompass och för att ta emot väderrapporter, vilket hade varit smidigt i höstas när jag inte visste om jag skulle vänta in bättre väder, eller bryta läger ändå, när jag var i fjällen och låg i tält en hel dag i regnet utan mobiltäckning.

Trots att planerna fick ändras och att jag inte kunde meddela mig med familjen så hade jag en mysig kväll, natt och morgon i Färnebofjärdens nationalpark. Jag fick pröva min nya kudde, nya vandringsstrumpor, min Trangia-flaska för bränsle till spritköket och en liten skärbräda jag länge saknat. Allt till belåtenhet. Till nästa gång ska jag ha med (förutom min inReach då) en powerbank (mobilens batteri drogs ur snabbare än vanligt genom att ständigt söka och inte hitta mobilnät), grundare och bredare tallrik än min matkåsa (svårt att skära kött och se vad man gör på botten av en hög matkåsa) och en bok att läsa. Nu i efterhand har jag tänkt på att jag borde ha läst igenom den fullskrivna gästboken i stugan. Hade nog varit roligt.

Tills vidare, ha det bra ute i naturen!

Bergbo, Lindö

I samband med att jag besökte Solviksskogens naturreservat i Kärrbo, Västerås, passade jag på att svänga förbi ett torp jag stött på i min släktforskning på min frus sida. Torpet ligger mycket vackert bakom en liten kulle i skogsbrynet med åkrar som sträcker sig ner mot en liten mälarvik någon kilometer bort. Huset är nästan helt dolt från grusvägen på andra sidan kullen. Skogen runt huset är till stor del nyavverkad, så känslan av kalhygge finns där tyvärr.

Här i Bergbo bodde min frus mormors mormor och morfar från 1915 och fram till 1940, då de båda gick bort. Då de flyttade hit fick de landa och rota sig efter att ha flackat omkring lite i trakten, något år här och något där, och innan dess i Dingtuna socken några mil västerut. Det bodde som mest ca 7-8 personer här, i det lilla huset med ett litet rum och kök. Jag vet inte om vinden varit inredd för boende, eller om det funnits ytterligare byggnader på gården. Det ser inte så ut på äldre kartor åtminstone.

Bergbo, Häradsekonomiska kartan 1905-11 (Gäddeholm)

Bergbo, eller Bergboda som det hette från början, finns med på kartor från 1800-talets mitt, och i husförhörslängderna åtminstone så tidigt som på 1700-talet. Kring Lindö gård finns ytterligare sju tillhörande småtorp och man säsongsarbetade förmodligen vid Lindö tegelbruk, förutom arbetet på lantbruket och i skogen.

Idag tycks torpstället vara övergivet och oanvänt. Det är fortfarande i relativt fint skick, och inne i köket finns ved att elda i spisen med framtaget. Mössen verkar ha haft julafton, men i övrigt är det inget som är förstört. Ett sådant här ställe skulle idag vara drömmen för många att ha som sommartorp. Hoppas att det hyrs ut eller styckas av och säljs, så att det inte bara får förfalla.

Baksidan av torpet. Äldre fruktträd står som vaktposter.

I vedboden fanns det ved för nästa person att bosätta sig i Bergbo.

Utsikt från åkern ner mot Solviksskogens naturreservat

Historiens vingslag kändes kraftiga här på den här fina platsen, vid det här fina torpet där så många liv levts. Det är inte ens 100 år sedan människor här levde på ungefär samma sätt som de hade gjort sedan medeltiden. Att äga sitt hem och sitt öde var en lyx som var få förunnad.

Men det är svårt att veta om människorna var olyckligare då. De levde ändå närmare naturen, deras sysslor var direkt kopplade till att klara sig och leva, ordna inför vintern. Det överflöd vi ser idag skapar förmodligen mer olycka än lycka, både på ett personligt och ett globalt plan.

Den här platsen har varit viktig för människor i tusentals år. En bit bort ligger fornborgen som då låg på en ö i en havsvik. Runt omkring ligger gravhögar och andra tusenåriga fornlämningar rikligt utspridda. Varje liten höjd måste varit en strategiskt viktig plats på vikingatiden och dessförinnan. Detta var viktiga färdvägar och åkrarna bördiga då de uppsteg från sjöbotten i och med landhöjningen.

Då centralt och livfullt, idag stilla och perifert.

Kokkaffe i lilla skogsbrynet 2/2 -22

Att ge sig ut i närskogen och lilla skogsbrynet för att ta en kopp eftermiddagsfika en helt vanlig VAB-onsdag i februari är vardagslyx i sin grundform. Lillkillen som bara har lite torrhosta kvar av sin förkylning dricker varm choklad och gör tummen upp som självaste Erik Normark.

Den här lilla kaffepannan för 1-2 personer kommer från norska Eagle och är väldigt trevlig. Dess platta form gör att den inte gärna välter, och den går lätt ner i en mindre ryggsäck på turen. Det går dessutom snabbt att koka upp vatten i den.

Granskottet funkar som filter och håller kaffesumpen kvar i pannan när man häller.

En kopp kokkaffe och bara njuta av eftermiddagen i den lilla gläntan mellan tre skogsskiften, det är grejer det. Det tar lite längre tid än att fika inne, men ger så mycket mer.

Kaffet är klart att drickas och elden börjar falna.

På återseende!

Minirecension: Fällkniven F1

Jag gillar knivar. Inte så att det är ett stort intresse eller att jag har en massa knivar och kan en massa om dem. Men jag har alltid gillat att tälja, och redan som barn använde jag kniv om jag var ute i skogen. Som vuxen har jag haft god nytta av standardknivar jag fått eller ärvt på något sätt. Men jag har inte haft någon egen idé om hur en kniv ska vara vid ett specifikt tillfälle. Kniv som kniv har jag väl tänkt, och jag hade tills för ett par år sedan aldrig köpt en kniv själv.

Jag har länge haft en Morakniv 2000 som standardkniv. Nu under hösten har jag inte kunnat hitta den. Jag vet inte om den glömdes kvar i Färnebofjärdens nationalpark i augusti när vi bröt upp ganska abrupt för att ge ett inkommande sällskap vår plats vid ett vindskydd. Det är sista gången jag hittar den på foton i alla fall. Jag funderade på att köpa en ersättare, och har googlat ganska mycket. Föll för en Fällkniven F1, men den var förbaskat dyr, nästan 1400 kr. Under hösten fick alla anställda i Region Västmanland ett universalpresentkort till ett värde av 1500 kr. Jag behövde inte tänka så mycket utan beställde en kniv.

Fällkniven F1 är en mycket robust kniv, men ändå i standardstorlek. Bladet är 4,5 millimeter tjockt, vilket nog nästan är dubbelt så mycket som andra knivar. Jag upplever att man vågar bända saker på ett annat sätt, det ska mycket till om bladet ska böjas eller spetsen gå av. Slidan är av ett plastmaterial och kniven sitter bra. Slidan har en liten utskjutning vid tummen som gör kniven enkel att dra ur. Spännet är lite tight, jag får ofta pilla och dra lite extra för att knäppa.

”Denna kniv är sedan 1995 flygvapnets officiella överlevnadskniv
och används också inom andra delar av det svenska försvaret.” -fallkniven.se

Baksidan av bladet är 90 grader och skarp. Det är enkelt att få fyr på tändstålet. Elden här i bakgrunden tändes med första gnistan på fuktig näver. Det tjocka knivbladet gör den inte till en optimal täljkniv, men att tälja till grillpinnar eller göra enklare uppgifter i trä funkar fint.

Kniven har en skön tyngd och är väl avvägd.

Bladet löper genom hela skaftet och lite till.

Bladet löper genom hela skaftet och ut där bak. Det innebär att man kan använda kniven som en kil, och slå med baksidan av yxan utan att skaftet skadas. Om man nu har behov av att bruka sådant övervåld. Annars är kniven perfekt för att klyva ved genom att slå på den utstickande delen av knivbladet med exempelvis ett annat vedträ. ”Batoning wood” på engelska, vet inte om det finns något uttryck på svenska. Skaftet är av ett hårt och till synes hållbart gummiaktigt material. Tillsammans med räfflingen känns den oerhört stabil i handen, även när den är fuktig eller med handskar.

Allt som allt en fantastisk kniv. För mig är den kanske inte prisvärd, eftersom jag inte tycker att jag kan lägga över tusen kronor på en kniv (som jag ju i värsta fall tappar bort). Men bortsett från priset är det överlägset den bästa friluftskniv i standardformat jag ägt eller ens använt. En vän för livet?

Tre nätter i tält kring Storvätteshågna, september 2021, dag 4 av 4

(Tidigare delar: 1, 2 och 3)

Jag vaknade av att någon rörde sig utanför tältet. Jag hörde fotsteg som kom närmare och närmare. Till slut precis bakom huvudet på mig, och när någon fnös och frustade mot tältduken 50 cm från mitt huvud så for jag upp, ropade, vevade med armarna och störtade mot tältöppningen. Vem det nu var som var där utanför så for hen iväg med ett språng. När jag fick ut huvudet såg jag två snopna ungrenar stå och blänga på mig 20 meter bort i skogen. Utanför tältet fanns spåren kvar från när jag skrämde dem (eller om det var en av dem bara) och de skyndade bort. Mitt hjärta bultade, och förmodligen deras också. Tanken på björn slog mig. Tänker nu i efterhand på Jon (från YouTube-kanalen Lost Lakes) i hans film Maintaining Sanity with an Animal Outside the Tent…

Renarnas spår syns som mörka märken i marken hitom tältet.

Klockan var kvart över sju och det var en fantastisk morgon. Solen sken och den hårda blåsten från dagen innan var förvandlad till en lätt men kall bris. Utsikten över Töfsinghån var magnifik, och jag hade nu fått vara i fjällen i nästan alla typer av väder. Ja, inte snö då.

Töfsingdalens nationalpark där borta, men det får bli ett annat äventyr någon gång..

Jag började efter en slö frukost packa ihop mina saker. Känslan från igår att jag var nöjd med min vandring hängde kvar. Det kändes helt ok att åka hem, trots att jag hade en dag till på mig egentligen. Men det är skönt att komma hem och få en dags marginal innan man ska tillbaka till jobbet. Särskilt när kroppen fått jobba extremt hårt och behövde lite återhämtning. Jag hade kvar torrt ombyte så jag slapp vandra iväg blöt och kall. Ryggsäcken var betydligt lättare eftersom jag hade ätit och druckit för tre dagar samt använt den ved jag hade med mig från början.

Att få se samma miljö som dagarna innan, men nu i solsken, var fantastiskt.

Nu skulle jag ta mig tillbaka till bilen, men den här gången skulle jag vandra på en större markerad led. Inte braka fram i vildmarken eller över vindpinade fjäll. Min kropp kändes förvånansvärt stark trots de tidigare lite överdrivna strapatserna. Nu räknade jag med lugn vandring där jag bara tänkte suga åt mig de sista intrycken från min fjällvistelse som en svamp. Och jag skulle inte bli besviken.

Bron vid Spångkojan tog mig över den forsande Storån.

Storån som tillsammans med Sörälven rinner ihop i Idre och bildar Österdalälven. Resten är svensk geografilektion från mellanstadiet.

När jag kom fram till Spångkojan fattade jag vad jag hade missat all along. Polletten trillade ner och jag förstod plötsligt hela konceptet med raststugor i fjällen. Man kan alltså besöka dem för att torka sina saker och värma sig ett par timmar under sin vandring. Smart!

En våt dröm för en kall och våt vandrare.

Om jag hade lagt min rutt så att jag hade tillgång till en raststuga då och då så hade jag kunnat känna mig mindre utsatt i det dåliga vädret. Jag hade kunnat torka upp kängor, strumpor och byxor och kunnat känna mig som en lite värdigare mänsklig varelse. Samtidigt sökte jag mig ju till det vilda, lite outforskade, för att få maximal kontrast mot vardagen där hemma. Faktum är att Spångkojan ju bara ligger ca 1,5 km från mitt läger i Töfsinghån. Jag hade kunnat gå hit och elda och torka upp utan att behöva bryta lägret igår. Men nu visste jag det.

Hällsjövålen sedd från andra sidan Storån

På min vandring ner mot bilen gick jag förbi ytterligare en raststuga, Siljanskojan. Just nu planerar jag en liten minifjällvandring lite längre söderöver, Sälenfjällen eller Fulufjället, och jag har definitivt raststugorna i åtanke den här gången.

Jag tog den vänstra stigen. Den högra såg jag inte.

När jag kom tillbaka till bilen gick jag över bron igen för att se var jag hade gått fel från första början dag 1. Det visade sig att båda stigarna gick rakt fram och västerut i början. På min fjällkarta såg det ut som att fel stig skulle ta av åt vänster och att den rätta gick rakt fram. Men om man zoomar in på länskartan ser man att båda går rakt fram först, och att de sedan delar på sig.

Den felaktiga stigen vek av så svagt åt vänster att jag inte tänkte på det till en början.

Nåväl, jag vet inte om det hade varit så lyckat ändå att börja med att kliva rakt upp över fjället, eftersom sjöarna på andra sidan ändå inte var lämpliga att övernatta vid. Jag hade haft svårt att hitta en plats att slå läger där den första natten. Det var nog bra ändå att jag valde fel stig. Men inte så stabilt fjällbeteende…

Min första fjällvandring var över. Nu återstod 5 timmars hemfärd, plus ett pizzastopp i Älvdalen (traditioner ska byggas tidigt). Ulf Lundell skulle hålla mig sällskap babblandes på ur sin Vardagar 1. Allt som allt ett prima liv!

Töfsinghån måndag morgon
Grötrecept:
1 dl havregryn, mixas
2 msk blåbärssoppepulver
1 nypa salt
2-2,5 dl hett vatten
Låt dra ca 5-10 minuter
Väcktes av en nyfiken ren som nosade på tältet. Vågade inte vara säker på inte björn. Slog i duken. Längre bort stod den sedan och betade med en vän och tittade på mig.
Vandringsloggen